Tema: Lärjungaskapet. Predikotext: 1 Mos 12:1–4a.

1 HERREN sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”

4 Abram begav sig i väg som HERREN hade sagt till honom.

Att flytta bort från sitt land är ingen okänd företeelse i våra nejder. Knappast finns det någon familj som inte har släktingar i Amerika eller i Sverige, sedan någon släkting drog iväg för att söka bättre lycka i främmande land än de kunde hitta här hemma. Också i dag sker stora flyttningsrörelser från länder där man lider nöd eller förföljelse.

Men när Abram, som senare fick namnet Abraham, drog bort från sin fars hus berodde det inte på att han ville söka bättre lycka i ett annat land. Han hade vad han behövde i yttre avseende. Han var rik. Och han tog sin rikedom med sig: mängder av boskap och tjänstefolk. Att han drog ut berodde på att Gud kallade honom.

Det var en sak han inte var rik på: han hade inga barn. Och det var den rikedomen som gav status på den tiden. Var man barnlös var man inte en hel familj. Det fanns ingen som skulle ta över och som skulle sköta om de gamla på deras ålderdom.

Vi känner ingen exakt orsak till att Gud ville att Abram skulle flytta. Det finns en antydan i Jos 24:2:

Och Josua sade till allt folket: ”Så säger HERREN, Israels Gud: På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider, och även Tera, Abrahams och Nahors far. Där tjänade de andra gudar.”

Tera och hans släkt tjänade andra gudar. Vilka de var vet vi inte. Antagligen handlar det här om Ur i Kaldéen, men avgudadyrkan fortsatte i Haran, som vi ser av berättelsen om Jakob och hur Rakel stjäl sin morbror Labans husgudar (1 Mos 31).

Det är antagligen just för att skydda Abraham och det kommande gudsfolket från avgudadyrkan som han ska dra bort från sitt land och sitt folk. Han får order att dra bort, men han vet inte vart. Stefanus berättar i Apg 7 att Gud kallade Abraham redan i Mesopotamien:

Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös.

Abraham fick ta emot många löften av Gud. Man kan räkna till sju välsignelser som Gud ger honom i vår text. Men som vi ser av Stefanus´ tal hade han också lika många prövningar. Vi ska i vår predikan stanna inför tre av dessa välsignelser, som motsvarar lika många prövningar.

 

1. Ett land

Gud skulle visa Abraham ett land, men ändå skulle han inte äga något land. ”Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd.” Det här visar sig särskilt när Sara dör. Då måste Abraham köpa en bit mark, som han kunde använda för att begrava sin hustru. I 1 Mos 23 beskrivs hur han förhandlar fram ett köp av hetiterna. Han säger: ”Jag är en främling och gäst hos er.”

Ändå har Gud lovat honom landet! Men det var hans efterkommande som skulle bo där. Och där möter vi den andra prövningen: han hade inga barn. Det ska vi återkomma till om en stund.

Ännu till löftet om landet. Det såg nog ut som om det skulle gå om intet med det löftet. Jakob, Abrahams sonson, som fick namnet Israel, måste flytta till Egypten undan hungersnöden. Han och hans familj räddades genom Josef på ett underbart sätt. Men de måste sedan leva som slavar i Egypten. Och när Gud sedan ledde dem tillbaka till landet var det stora prövningar som hindrade dem från att få inta landet. Det finns ett genomgående hinder: avgudadyrkan.

Det var avgudadyrkan som ledde till att Abraham skulle skilja sig från sin familj och flytta bort till ett land som Gud skulle visa honom. Det var kananeernas avgudadyrkan som gjorde att Israels folk måste fostras i ett annat land för att bli ett särskilt folk, Guds egendomsfolk. Det var avgudadyrkan som gjorde att det blev så stora problem med intagningen av det utlovade landet.

När Mose går igenom vad Gud har undervisat och förelägger folket välsignelser och förbannelser innan han ska dö, beskriver han följderna av avgudadyrkan så här (5 Mos 28:63–64):

Ni skall ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning. HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra, och där skall du tjäna andra gudar som varken du eller dina fäder har känt, gudar av trä och sten.

När folket inte vill tjäna Herren, då ska de få som de vill. Det land som de har fått löfte om ska tas ifrån dem, och de ska spridas ut bland alla folk. Det här har vi också sett bli verklighet, i flera omgångar. Den första konkreta uppfyllelsen var när assyrierna förde bort Nordrikets folk och blandade upp dem med andra folk, och sedan kom babylonierna och förde bort Judafolket och gjorde landet till en stenöken.

Så allvarligt är det att vika av från Guds ord. Så allvarligt är det att sluta fred med Fienden. I dag ser vi hur Guds hand vilar allt tyngre över vårt folk, som viker av allt längre från Herrens väg. Och vi vill inte riktigt inse hur nära domen kommer oss.

Men i Nya testamentets tid handlar det inte i första hand om ett geografiskt land. Det handlar om löftet om det himmelska hemmet, som står öppet för dem som älskar Herren Jesus. Vägen dit hotas av faror som är av andlig art, och som vi inte ska sluta fred med.

Vi har bara en väg om vi vill behålla Guds välsignelse: att hålla oss till Guds ord. Till det kallar oss Gud också i dag. Gå ut från dem som föraktar Guds ord, blanda er inte med dem! Det kan betyda att det också för oss försvårar relationerna till släkt och familj.

 

2. Ett stort folk

Det andra löftet till Abraham är verkligen märkligt. Han hade inga barn. Han var 75 år gammal när han drog ut ur Haran, och hans hustru Sara var 65 år gammal. Ändå lovar Gud att han ska få en talrik avkomma.

Några år senare uppenbarar Gud sig på nytt för Abraham och visar honom på stjärnorna. ”Så talrik ska din avkomma bli”, säger han. Han gör ett förbund på ett särskilt sätt för att understryka hur sant löftet är. Och Abraham tror honom.

Men så kommer otron tillbaka. Sara lider av sin barnlöshet och ber Abraham skaffa barn med hennes tjänstekvinna Hagar. Och så får Abraham verkligen en son, Ismael. Men det medför ingen lycka. Ismael blir stamfar till araberna, och där är upphovet till den ständiga konflikten mellan judar och araber. Och i Galaterbrevet beskriver Paulus hur Hagar blir symbolen för gärningslära, där människan ställer sig i Guds ställe och försöker uppfylla Guds löfte genom att ta saken i egna händer i stället för att vänta på att Gud ska uppfylla det själv.

Och Gud gör det, men först sedan allt hopp är ute att det ska ske på ett naturligt sätt. När Abraham är 100 år och Sara 90 år föder hon Isak, löftessonen. Och det är inget som normalt skulle ske. Vi vet av flera ställen att Sara verkligen var förbi den tid när det var fysiskt möjligt för henne att föda. Om Abraham heter det i Romarbrevet att hans kropp saknade livskraft. Att Isak kunde födas var ett under, en förebild till hur Jesus skulle avlas av den Helige Ande genom en övernaturlig händelse och födas av en jungfru.

Och så kommer ännu den yttersta prövningen av Abrahams tro: Gud befallde honom att offra denne löftesson, som hade fötts på hans ålderdom och som nu var den tråd som löftet om ett stort folk hängde på. Och Abraham trodde på Gud. Det var inte Isak som skulle offras, utan det var en annan, en enfödd Son som utgavs för våra synders skull för att friköpa oss från den onda världen och insätta oss i sitt rike genom sitt löfte.

Också i fråga om det här löftet har Mose en allvarlig varning i 5 Mos 28:62, som en följd av ohörsamhet:

Och av er skall det bli kvar ett fåtal, ni som tidigare var talrika som stjärnorna på himlen. Detta därför att du inte lyssnade till HERRENS, din Guds, röst.

Också det här har vi sett förverkligat, på ett fasansfullt sätt. Men vi har också i det här avseendet skäl att tänka på den andliga betydelsen av att decimeras, på grund av otron. Jesus frågar, om det ska finnas något kvar av tron när han kommer tillbaka. Vi vet att tron ska få det allt svårare och allt fler ska överge honom. Han frågar oss i dag: Inte vill väl också ni gå bort?

 

3. Välsignelse för alla folk

Så ska vi avsluta med det tredje stora löftet: I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.

Här har vi förnyandet av löftet om den kommande Frälsaren. Gud skulle många gånger ha haft orsak att bryta sitt löfte, som han först gav på syndafallets dag, att kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud. Redan i det sjätte kapitlet av Första Moseboken berättas om hur ondskan blev så stor att Gud ångrade det onda han hade gjort. Men han utplånade inte hela sin skapelse. Han skonade en familj, Noa och hans tre söner med hustrur, för att löftet skulle stå fast. Från Noas släkt skulle Frälsaren födas till världen. Och sedan utvalde Gud Abraham, Isak och Jakob som stamfäder för sitt folk.

Men det verkar inte som om Abraham skulle bli till någon välsignelse för dem han träffar. Abrahams synd hotar bli ödesdigert för Egyptens kung, när han inte vill erkänna att den vackra Sara är hans hustru, av rädsla för sitt eget liv (1 Mos 12). Och samma sak gör han en gång till, i Gerar inför Abimelek, som är nära att ta Sara till sig men hindras av Gud. I båda fallen drabbas de andra av lidanden för Abrahams skull. Han verkade inte bli till någon välsignelse för andra.

Och Israels folk var hårdnackat och bröt ideligen mot Guds bud, och de straffades med alla de straff som Mose räknar upp i 5 Mos 28. Ändå sviker Gud inte löftet till Abraham. Han låter folket få återvända från landsflykten i Babel och de får åter bygga upp Jerusalem och dess tempel. Folket skonas under den svåra tiden på 160-talet f.Kr, då GT:s Antikrist härjar, och de får ännu en fortsatt historia. Slutligen föds Jesus som kung Davids efterkommande när tiden var inne, precis som profeterna har förutsagt, och enligt det löfte som Gud upprepade gånger gav Abraham.

Därför kan vi i dag förkunna evangelium! Därför kan vi kalla människor till omvändelse, att komma till Frälsaren för att få ro från vår möda, att höra så att vår själ får leva.

Därför kan vi i dag förkunna: dina synder är dig förlåtna! Vi kan gå ut med det glada budskapet till våra medmänniskor, att de inte själva måste bli fullkomliga, eller med egna ansträngningar lyckas behaga Gud, utan de får se hur Gud har sänt sin egen Son som ett offerlamm, som tog bort alla synder i sin död och genom sin uppståndelse skrev kvittot på att all världens syndaskuld är betald.

Det var Jesus som skulle bli välsignelsen för alla folk. Det var inte Abraham. Inte heller någon annan människa. Det var för ogudaktiga han kom.

Paulus beskriver i Rom 4 hur Abrahams tro räknades till rättfärdighet, medan han ännu var ogudaktig, inte efter att han först hade blivit helgad och ren.

Den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

Och i Rom 5:6, 8 läser vi:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Det är det här som är den stora välsignelsen i löftet till Abraham. Den välsignelsen ska också vi ropa ut, så att människor ser att de inte har någon välsignelse av att se på sig själva och vad de bemödar sig med, utan att välsignelsen kommer av att se på Jesus.

Det här uppdraget kallar Gud oss till, var och en. Alla kallas vi att bli lärjungar och därmed vittna om Guds trofasta löften. Men vi har alla våra anfäktelser, precis som Abraham.

Det är inte lätt att dra ut från det kaldeiska Ur, de sammanhang där det goda blandas med det onda. När Israels folk hade dragit ut från Egypten drabbades de om och om igen av sådana prövningar att de längtade tillbaka till köttgrytorna i Egypten. Och när de fick order att ge alla hedningar till spillo, för att inte bli frestade av deras avgudadyrkan och lösaktighet, så föll de för sin svaghet att behålla det bästa. De tyckte de visste bättre än Gud och så väckte de åter Guds vrede.

Vi löper också risken att i våra strävanden att följa Herren tro oss veta bättre än Gud. Så väljer vi bättre vägar än dem som Gud leder oss på i sitt Ord, för att det ska passa in i tiden eller för att det är lättare så. Men det slutar inte väl.

Den enda vägen är också i dag att se på Jesus, som är uppfyllelsen av alla Guds löften. Tillsammans med honom ska du nå det utlovade landet, det himmelska Jerusalem, när dagen är inne, hur än prövningarnas vågor svallar. För Guds löften står kvar och han är trofast. Amen.