Aktuell diskussion om läran om ämbetet

Av prof. John Brug (WELS) under dagar kring Bibel och bekännelse i Vasa 24–25.7.1999.

Inledning

Läran om kyrkan och ämbetet är utan tvekan ett av de hetaste ämnena inom dagens lutherdom. När ELCA sammanslagningen ägde rum i USA för tio år sedan var läran om ämbetet den enda fråga som gav upphov till större oenigheter i offentligheten. Förhandlarna från ALC, LCA och AELC kunde inte enas om denna lära. Stridsfrågan var huruvida kyrkan skall ha tre former av ämbetet med ordination (vigning) (ordained ministry): biskopar, präster (pastors) och diakoner. Efter fem år utan ståndpunkt i läran om ämbetet beslöt ELCA att ha endast en tjänst med ordination: pastorstjänsten (the ministry of the pastor). Även om det finns en skillnad mellan pastorer och biskopar skulle det inte finnas någon skillnad i graden av ordination mellan dem. Man skulle inte ha ordination för diakoner och liknande arbetare. I alla lutherska samfund i Amerika pågår det nu en omfattande diskussion angående det egentliga förhållandet mellan tjänst utförd av lekmän (the laity), och tjänst utförd av det kallade offentliga Ordets ämbete (the called public ministry of the Word). Det finns också mycken diskussion om relationen mellan pastorstjänsten (the pastoral ministry) och andra former av offentligt ämbete (public ministry). I Amerika har man också ofta diskuterat skillnaden mellan en så kallad Wisconsinsynodens och Missourisynodens syn på kyrkan och ämbetet. 1 I Europa som helhet och i Skandinavien och Finland i synnerhet tycks frågorna som diskuteras vara mycket lika frågorna som diskuteras i Amerika.

Huvudfrågorna

Vi övergår nu till att granska huvudfrågorna, eller de problem som ser ut att ha en betydande ställning i dagens diskussion om ämbetet. En grundlig genomgång av vilken som helst av dessa frågor skulle utgöra material mer än nog för en uppsats, vilket innebär att vi måste nöja oss med en inledande översikt av varje problem.

Vilken är den rätta användningen av (de engelska) uttrycken “minister” och “ministry”?

Det här har varit ett stort problem för de engelsktalande eftersom innebörden av dessa ord har ändrat sedan tiden för King James bibel 1611, som var standardbibeln för den engelsktalande världen i mer än 300 år. Det engelska ordet “minister”, precis som dess latinska original, betydde ursprungligen “tjänare” (servant). Vid King James-översättningens tid användes ordet “minister” om tjänare av alla slag. Senare kom “minister” så småningom att nästan uteslutande användas som fackuttryck för två sorters tjänst. Engelska lexika brukar ha “präst” (clergyman) eller “pastor” som första betydelse för “minister”. Den andra huvudbetydelsen av “minister” är innehavare av statligt ämbete, t ex Englands premiärminister.

Frågan vi nu ställer är: Kan vi med rätta säga att varje kristen är en “minister”?

Under ett antal år har det engelska ordet “minister” i vardagsspråk för det mesta betytt “pastor”. Men de engelska och latinska orden “minister” användes ursprungligen som översättning av de grekiska orden “diakoneo” och “diakonia”. I Bibeln används dessa ord inte bara om det arbete som utförs av män och som motsvaras av våra pastorer. De bibliska orden för tjänare (minister) och tjänst (ministry) betecknar också annat slags tjänst (service), inklusive servering vid bord.

I vid bemärkelse kan orden “minister” och “ministry” alltså syfta på andra former av tjänst i kyrkan än pastorns (t ex kristna lärares, missionärers eller diakoners tjänst). Nya Testamentet använder samma ord för servering vid bord, pastorstjänsten och andra former av andlig tjänst. I själva verket används det grekiska ordet för “minister” (diakonos) i Bibeln specifikt inte om de män vi skulle kalla pastorer, utan om dem som vi skulle kalla diakoner (1 Tim 3:8).

En “minister” är en som agerar å någon annans vägnar. I denna bemärkelse är varje person som är kallad av kyrkan att utföra någon tjänst i kyrkans namn en “minister”. Detta brukar kallas för “offentligt ämbete” (public ministry) eller “representativt ämbete” (representative ministry).

Vi måste emellertid vara försiktiga så att vi inte förväxlar den tjänst som görs av en kristen på eget initiativ som en del av det allmänna prästadömet (“privat tjänst”, private ministry), med den tjänst som görs som svar på kyrkans kallelse och i kyrkans namn (offentligt ämbete, public ministry). Vi måste också vara försiktiga så att vi inte minskar respekten för pastorstjänsten (the pastoral ministry), den mest omfattande formen av det offentliga Ordets ämbete (the public ministry of the Word). När termen “ministry” används i vid bemärkelse till att beteckna andra former av tjänst än pastorstjänsten, borde man inte göra det utan noggranna förklaringar, så att skillnaden mellan det allmänna prästadömet, pastorstjänsten och andra former av offentligt ämbete inte fördunklas eller blir otydlig.

Med tillbörliga förklaringar stämmer alla följande användningssätt av orden “minister” och “ministry” med Bibelns användning:

1) I ordets vidaste och mest grundläggande bemärkelse betecknar termen “the ministry” (ämbetet) det evangeliets ämbete eller Ordets ämbete som Kristus grundade och gav åt hela kyrkan. Denna användning är väsentligt densamma som vårt sätt att tala om “nycklarnas ämbete” (nycklamakten, ministry of the keys). Ordets enda ämbete utövas på två sätt: privat och offentligt. Denna vida användning av “ämbete” finns både i Bibeln och i Bekännelsen.

Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet. (2 Kor 3:7-9)

I detta avsnitt betyder “dödens ämbete” Guds lag. “Rättfärdighetens ämbete” är evangeliet. Våra bekännelseskrifter, som hänvisar till “den kyrkliga tjänsten” som “det predikade och hörda Ordet” (FC, Ep 12, Triglotta 840; SKB 537), säger tydligt att detta “ämbete”, dvs Ordet, anförtroddes åt hela kyrkan:

Då vidare det nya förbundets prästämbete är ett Andens ämbete, såsom Paulus lär oss i 2 Kor 3, så har det nya förbundet intet annat offer än Kristi tillfyllestgörande offer som kommer andra till del för deras synder….Ty Andens ämbete är det, varigenom den helige Ande är verksam i hjärtana. (Apologin art XXIV, Triglotta 404, 24; SKB 278)

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentförvaltningens ämbete inrättats. CA art V (Triglotta 44; SKB 58)

Tiden medger inte en heltäckande diskussion av uppfattningen att det är den gudomliga instiftelsen av det offentliga ämbetet som är ämnet för V artikeln i Confessio Augustana, vi noterar bara att XIV artikeln i CA är särskilt locus för det offentliga ämbetet (kyrkoordningen). Trots det intryck man får av rubriken handlar V artikeln snarare om det nytestamentliga ämbete som bekänns i 2 Kor 3:6-9, dvs om nådemedlen, än om det offentliga ämbetet.

Luther säger också att Ordets ämbete är givet åt alla troende:

Eftersom kyrkan föds av Ordet, får sin näring och styrks av Ordet, är det uppenbart att den inte kan existera utan Ordet. Om kyrkan är utan Ordet upphör den att vara kyrka. En kristen föds alltså till Ordets ämbete i dopet (zu dem Amt des Worts geboren ist), och om de påvliga biskoparna inte är villiga att tilldela Ordets ämbete annat än till dem som förstör Guds ord och bryter ned kyrkan, då finns det inga andra alternativ än att antingen låta kyrkan förgås utan Guds ord, eller att låta dem som kommer samman rösta och välja en, eller så många som behövs, bland dem som är kompetenta. (“Concerning the Ministry”, LW 40, p.37; SL X, 1592-1593) 2

Därför kan vem som helst i nödfall döpa och ge avlösning, vilket inte skulle vara möjligt om inte vi alla vore präster. (“To the Christian Nobility”, LW 44 p.128)

I den vidaste bemärkelsen är “the ministry” (ämbetet) alltså den rätt och plikt att predika evangelium som har getts till hela kyrkan, dvs till alla troende. 3

2) Alla kristna får utöva detta Ordets ämbe te i sitt privata umgänge med andra. De gör det närhelst de använder Guds lag till att fördöma synd och Hans evangelium till att förkunna förlåtelse. Det evangelium som anförtrotts alla troende är samma evangelium som anförtrotts utövarna av Ordets offentliga ämbete. Vi kallar detta privata bruk av evangeliet “personlig tjänst” eller “privat tjänst” (personal, private ministry) så att det inte förväxlas med Ordets offentliga ämbete. Ett sådant ämbete är en del av utövandet av det allmänna prästadömet. Luther säger:

Även om inte alla har kallelse till det offentliga ämbetet har alla kristna rätt att lära, undervisa, förmana, trösta och tillrättavisa sin medmänniska med Guds Ord vid varje tillfälle och närhelst det är nödvändigt. T ex fäder och mödrar borde göra detta för sina barn och sitt husfolk; en broder, granne, medborgare eller bonde för den andre. En kristen får förvisso undervisa och förmana en annan okunnig eller svag kristen om de tio budorden, trosbekännelsen och Fader vår. Och den som mottar sådan undervisning är också pliktig att acceptera det som Guds ord och bekänna det offentligt. (“Psalm 110”, LW 13, p.333)

3) Endast de kristna som är på rätt sätt kvalificerade och kallade av kyrkan får utöva detta ämbete offentligt, dvs i kyrkans namn. Detta kallar vi för “offentligt ämbete” eller “representativt ämbete”. Luther säger:

Ty även om vi alla är präster betyder det inte att vi alla kan predika, lära och styra. Några måste väljas ur mängden och avskiljas för ett sådant ämbete… Så skiljer man mellan predikoämbetet eller ämbetet och det allmänna prästadömet som tillhör alla döpta kristna. Predikoämbetet är ingenting annat än offentlig tjänstgöring (public service) som råkar vara tilldelat någon av hela församlingen, av vilka alla är präster. (“Psalm 110”, LW 13, p.332)

Pastorstjänsten (the pastoral ministry) är den mest omfattande formen av Ordets offentliga ämbete (public ministry of the Word), men inte dess enda form. Ibland kallar vi pastorstjänsten för “det offentliga ämbetet”, “Ordets ämbete” eller t o m “ämbetet”, men vi bör komma ihåg att vi då använder dessa mer omfattande termer om bara en viss form av offentligt ämbete.

4) I de föregående punkterna har vi antagit att det är frågan om Ordets ämbete. Kan de arbetsuppgifter inom kyrkan som inte direkt har med Ordet att göra kallas för “tjänst”(ministry)? Bibeln använder utrycket “tjänst” (ministry) på detta sätt. Även om det finns en skillnad mellan diakonernas arbetsuppgifter i Apg 6 och Ordets tjänst, kallades också diakonernas arbete “tjänst”, grek. diakonia. Dessutom var de kallade av kyrkan att göra detta å kyrkans vägnar, och de insattes i sin tjänst genom handpåläggning. Härav ser vi tydligt att de utövade ett offentlig ämbete eller tjänst åt kyrkan även om de inte var pastorer eller Ordets tjänare.

Texten i Apg berättar inte huruvida den predikoverksamhet som utfördes av diakonerna Stefanus och Filippus under senare år (Apg 7 och 8) var privat lekmannaverksamhet eller baserade sig på en senare utvidgad kallelse från kyrkan som inte nä Ímns i Apg. Luther ansåg att de gjorde det i egenskap av lekmän.(LW 40:38, LW 39:309-310.) Flera år senare kallas Filippus för evangelist. (Apg 21:8).

Eftersom “offentlig” betyder “representerande” och “ämbete” betyder “tjänst” kunde man med rätta tala om ett “offentligt ämbete” i kyrkan som inte direkt har med nådemedlen att göra. Men vi inom WELS brukar inte använda uttrycket på det viset, utan begränsar termen “offentligt ämbete” till att beteckna Ordets ämbete. Bibeln tillåter dock en vidare användning.

5) Vi föredrar att inte använda uttrycket “lekmannaämbete” (lay ministry) utan noggrann förklaring. Detta begrepp är ofta orsak till förvirring eftersom det inte gör tydlig skillnad på den tjänst (service) som lekmän utför privat som en del av det allmänna prästadömet, och den tjänst de kanske utför offentligt som kallade representanter för församlingen eller kyrkan.

 

Är pastorstjänsten gudomligt instiftad i motsats till andra former av offentligt ämbete, som då är endast mänskliga institutioner eller stödtjänster till pastorstjänsten?

Jag vill betona att Wisconsinsynoden starkt försvarar den gudomliga instiftelsen av det offentliga ämbetet, inklusive pastorstjänsten. Vår läroframställning säger: “Det offentliga ämbetet… utgör ett särskilt av Gud instiftat (“God-ordained”) sätt att utöva detta enda evangelieförkunnelsens ämbete (the one ministry of the Gospel)”. (WELS Theses on Church and Ministry, II D). 4

Följande punkter hör till bevisen för det gudomliga instiftandet av Ordets offentliga ämbete:

  • Ämbetsinnehavare sägs uttryckligen vara givna av Gud (Apg 20:28, 1 Kor 12:28, Ef 4:11).
  • Ingen kan verka som en offentlig tjänare utan kallelse (Rom 10:15).
  • Det föreskrivs särskilda kvalifikationer för offentlig tjänst (1 Tim 3).
  • Bibeln nämner särskilda tjänster eller former av det offentliga ämbetet (1Tim 3, 1 Kor 12).
  • Offentliga tjänare skall stödas ekonomiskt av dem som de betjänar (1 Kor 9:7-14).

Däremot är inte just den form av tjänst som utövas av dagens församlingspräster specifikt instiftad av Herren med uteslutande av andra former av det offentliga ämbetet. (WELS Theses II,D6) Det finns ingen gudomlig befallning, motsvarande den gudomliga instiftelsen av dopet eller nattvarden, som bestämmer den form Ordets offentliga ämbete skall ha i de nytestamentliga församlingarna. En församling kan ha en präst eller tre präster. Flera präster i en församling kan alla dela samma uppgifter eller specialisera sig på vissa aspekter av ämbetet. En församling kan kalla kateketer, lärare, diakoner, eller evangelister som hjälper prästerna. Det är det här vi menar när vi säger att pastorstjänsten inte är instiftat i motsats till eller uteslutande övriga former av ämbetet.

Den gudomliga instiftelsen av det nytestamentliga ämbetet kan därför jämföras med det gudomliga instiftandet av överheten (government). Att överheten är instiftad av Gud står tydligt i Rom 13 och 1 Petr 2, men det finns inga speciella bud eller regler när det gäller formen av överhet. Även om kungar nämns som en existerande form av överhet är den gudomliga instiftelsen inte begränsad till monarkin, utan gäller också andra former som är utvecklade av människor. Därför är de enskilda formerna av överhet både gudomlig instiftelse (Rom 13:1) och mänsklig institution (1 Petr 2:13). Bibeln nämner kungens ämbete (office) som ett ämbete som tjänar den överhet som är instiftad av Gud. Bibeln nämner inte presidenter. Ingen kan påstå att Finland och USA inte har en av Gud instiftad överhet eftersom de har presidenter och inte kungar. Vi kan inte säga att en kunglig överhet är instiftad av Gud medan en med president inte är det. På samma sätt kan man inte säga att prästerna är den enda formen av gudomligt instiftat ämbete, och att alla andra ämbetsformer inte är det.

Det här är uppenbart av det faktum att det fanns olika former av ämbete i de nytestamentliga kyrkorna. NT säger uttryckligen att “det finns olika slags tjänster” (1 Kor 12:5) Svenska Folkbibeln 98. Det finns inga tecken på att de övriga formerna skulle vara härledda från pastorstjänsten eller ens att pastorstjänsten existerade i den exakta form vi har idag. NT nämner olika former och funktioner av ämbetet (1 Tim 3:2 och 8, 1 Tim 5:17, Ef 4:11, 1 Kor 12:28, Rom 12:6-8 osv). Bland formerna nämns apostlar, profeter, evangelister, äldste/församlingsledare, herdar och lärare och församlingstjänare. Alla dessa män sägs uttryckligen tjäna i gudomligt instiftade tjänster (1 Kor 12:28, Ef 4:11) Därför är det ohållbart att påstå att formen av församlingspastor (parish pastor) är den enda av Gud instiftade formen.

Det fanns också olika former av offentligt ämbete i GT. Det fanns en skillnad mellan präster och leviter, och det fanns olika former av tjänst bland leviterna. Av dessa former involverade ingalunda alla förvaltandet av de gammaltestamentliga nådemedlen.

Olika former av ämbete har erkänts genom hela kyrkans historia inklusive reformationstiden. Luther konstaterar detta mycket tydligt i sin “Sermon on Keeping Children in School:

Det stånd jag tänker på är snarare ett som har uppgift att predika och förvalta ordet och sakramenten, och som meddelar Anden och frälsningen, sådana välsignelser som inte kan skaffas med någon pompa och ståt. Det omfattar pastorers arbete, lärares, predikanters, lektorers, prästers (som kallas kaplaner), kyrkvaktmästares (“sacristans”), skolmästares och även alla möjliga andra funktioner som hör till dessa tjänster och personer. (LW 46, p. 220)

Dagens kyrka kan välja att ha olika former av tjänster: biskopar, präster, ledande präster, hjälppräster, diakoner, missionärer, professorer, administratörer osv. Kyrkan kan också kalla församlingens medlemmar till offentlig tjänst i kyrkan som söndagsskollärare, evangelister osv. När “lekmän” tjänstgör på grund av kallelse av kyrkan, då tjänstgör de inom ett “offentligt ämbete” även om de bara arbetar deltid eller som frivilliga, eftersom ingen har rätt att tjäna offentligt utan att vara kallad av kyrkan.

Kyrkan har den evangeliska friheten att skapa nya stödtjänster (auxiliary offices) och ändra på gamla, att beakta och ordna specialicering och koncentrering inom evangeliets enda ämbete, att tillägga stödfunktioner för evangeliets tjänare eller indra dem. Kyrkan kan också utföra sitt uppdrag att sprida evangeliet genom andra organisationer än lokalförsamlingen, som synoder, missionssällskap osv. En missionär som är utsänd av ett missionssällskap är ett Kristi sändebud lika mycket som en som är sänd av en församling. Det här skulle inte stämma om lokalförsamlingen skulle vara kyrkans enda form och präst vore enda ämbetsformen.

Alla organisationer inom kyrkan, t ex missionssällskap, bör utföra sin verksamhet i enlighet med de bibliska anvisningarna för kyrkan. Lokala stödgrupper i församlingar, t ex en kvinnogrupp eller en ungdomsgrupp, har inte självständiga kyrkofunktioner eller utövar kyrkotukt. Men organisationer som missionssällskap eller kristna universitet måste utöva kyrkotukt. Om en professor vid ett kristet universitet framhärdar med att försvara falsk undervisning, bör styrelsen för universitetet avsätta honom, inte bara på grund av hans avtalssbrott eller genom att säga upp hans anställning, utan på skriftgrunder om anhängare av falsk lära som utesluter honom från tjänst i kyrkan. Om han är uppförd i prästmatrikeln bör kyrkosamfundet eller synoden frånta honom rätten att ta emot en kallelse. Församlingen han hör till skall utesluta honom ur församlingsgemenskapen. I vart fall är det en av kyrkans former som verkar inom sitt eget ansvarsområde utan att blanda sig i en annans plikter. Varje grupp handlar i lydnad för Kristi bud. Varje grupp grundar bortskaffandet av villoläraren på den makt Ordet givit den, och på så sätt handlar den som en av kyrkans former. Varje form av kyrkan har rätt och skyldighet att utöva Matt. 18.

 

Vilket är förhållandet mellan ordination och det offentliga Ordets ämbete?

Ordinationens väsen, nämligen, tilldelandet av en tjänst inom det gudomligt instiftade ämbetet genom offentligt erkännande av en rätt kallelse till ordets ämbete, kan kallas en gudomlig ordning. Ingen får predika eller förvalta sakramenten i andras namn utan kallelse (CA XIV). Därför har en del lutheraner tidvis kallat ordinationen ett “sakrament”. Det exakta sättet att ge sådant offentligt erkännande av kallelsen, t ex genom en handpåläggningsceremoni, är emellertid inte ett gudomligt bud. Det finns ingen gudomlig instiftelse av en specifik ordinationsrit i Skriften, och Skriften begränsar inte heller handpåläggning till präster (pastorer). Det finns handpåläggning för andra tjänster än pastor (som i Apg 6), men pastorstjänsten får inte för den skull förväxlas med andra former av ämbetet. 5

 

Får kvinnor tjäna i evangeliets ämbete?

Nycklarna de mottagit får kristna kvinnor använda i enskild (privat) tjänst. De får också kallas av kyrkan till sådana former av Ordets ämbete som inte bryter mot Skriftens principer för mäns och kvinnors uppgifter, t ex tjänstgöra som lärare för kvinnor och barn eller som diakonissor. De får inte utöva någon tjänst eller funktion som innebär att de utövar auktoritet (myndighet) över män. Det utesluter dem från att utöva pastorstjänsten, som utövar auktoritet över hela församlingen. Den här begränsningen grundar sig på skriftprinciperna om ledarskap och underordning enligt 1 Kor. 11 och 14, och 1 Tim. 2, inte på några analogier till att Kristus och apostlarna var män.

Vid vissa tider i sin historia insatte den gamla kyrkan kvinnor i tillåtna former av offentligt ämbete, t ex diakonissa, med handpåläggning. Eftersom “ordination” inte är ett uttryck i Skriften, finns det inga bibliska skäl till att en sådan handpåläggning inte skulle kunna kallas “ordination”, under förutsättning att en klar åtskillnad görs mellan sådan så kallad “ordination” och ordination till pastorstjänsten. Vi å vår sida använder inte uttrycket “ordination” om kvinnor, eftersom det idag skulle innebära missbruk, därför att uttrycket traditionellt har förbehållits pastorstjänsten, och därför att att kalla insättandet av kvinnor i en kyrklig tjänst för “ordination” skulle orsaka stor förvirring idag när de flesta lutheraner ordinerar kvinnor till präster och andra pressas att göra det. Men det måste betonas att uteslutandet av kvinnor från pastorstjänsten måste grundas på de ovan nämnda bibelställena och inte på tradition eller mänskliga argument.

 

Vilket är förhållandet mellan det offentliga ämbetet idag (i synnerhet pastorstjänsten) och apostlarnas ämbete?

Ett annat område som behöver diskuteras noggrant är förhållandet mellan pastorstjänsten och apostlarnas ämbete, eftersom en diskussion har återkommit här som har orsakat en del förvirring.

Det trogna evangeliets ämbete har alltid apostolisk lära. Men det finns ingenting i Skriften som anger att pastorstjänsten eller någon annan offentlig Ordets tjänst härleder sig direkt från apostlarnas ämbete utan att gå genom kyrkan. Kristus utsåg 70 andra Ordets tjänare utan förbinda deras uppgift med apostlarnas (Luk.10:1,16. Jfr. Apologin, Triglotta 243). Ingenting i Nya Testamentet anger att de övriga former av ämbetet som förekom under Nya Testamentets tid härleddes från apostlarnas ämbete (även om innehavarna av sådana ämbeten ibland utsågs av apostlarna, som fungerade som ledare och representanter för kyrkan). Också under apostlarnas livstid utsågs evangeliets tjänare (ministers of the gospel) av Kristus genom kyrkan, inte genom apostlarna utan kyrkan.6 “Av Kristus genom kyrkan” är ursprunget till alla former av ämbete i Nya Testamentet, utom i de få fall där kallelsen kom direkt från Kristus. 7

 

Hur vid är tillämpningen av regeln “ingen bör undervisa utan vederbörlig kallelse”? (CA XIV)

Det här villkoret gäller inte endast pastorer, utan vem som helst som representerar kyrkan i någon form av Ordets ämbete. Kallelsen är mer eller mindre formell beroende på omständigheterna. Kallelsen till söndagsskollärare t ex kan vara helt informell. Det behöver inte vara mer än att prästen som har ombetrotts översynen av församlingens arbete ber personen i fråga att undervisa å församlingens vägnar. När jag som ordinerad professor i teologi blir inbjuden att predika i en församling behöver min “kallelse” inte vara mer än en inbjudan av pastorn, som använder den auktoritet han ombetrotts. Men ingen får i något fall påta sig någon tjänst eller funktion i kyrkan utan att kallas av kyrkan att göra det. Ingen får representera församlingen offentligt på något sätt utan en kallelse att göra det. Det kan bli nödvändigt för en församling att be en självutnämnd evangelist som går omkring i församlingens namn att upphöra, om han är okvalificerad och snarare hindrar församlingens arbete än bidrar till det. Som individ har han förstås rätt att tala i sitt eget namn, men inte som församlingens representant. Kallelsens absoluta nödvändighet belyses av förhållandet att t o m vår Herre Jesus själv inte påtog sig sitt ämbete utan kallelse (Hebr. 5:4,5).

Vi använder vanligen benämningen “kallade arbetare” (called workers) endast om dem som är formellt kallade att tjänstgöra som präster, professorer, missionärer, eller lärare o dyl. Vi får inte glömma att ingen får utöva någon form av offentligt ämbete på eget uppdrag, utan måste ha kyrkans kallelse. Luther säger:

“Vi är alla präster och det är ingen skillnad på oss. Det vill säga vi har samma makt vad gäller Ordet och alla sakramenten. Men ingen får använda denna makt utom med samfundets samtycke eller en överordnads kallelse. Ingen enskild får förse sig med det som är allas gemensamma egendom, utom om han kallas till det. Därför är ordinationens “sakrament”, om det över huvud taget är något, ingenting annat än en viss rit som man kallas med till kyrkans ämbete.” (Om kyrkans babyloniska fångenskap. LW 36, p. 116.

 

Vad är de troendes prästadöme? Hur förhåller det sig till de offentliga tjänsterna i Gamla och Nya Testamentet?

Ibland får man intrycket att de troendes prästadöme i Nya Testamentet är någonting nytt som på något sätt ersatte prästadömet i Gamla Testamentet. Det är felaktigt. De troendes prästadöme i Nya Testamentet är fortsättningen på de troendes prästadöme som fanns redan på Gamla Testamentets tid. De troendes prästadöme i Nya Testamentet beskrivs med begrepp som gällde hela Israels folk, inte begrepp som beskriver det levitiska prästerskapet (jämför 2 Mos. 19:6 med 1 Petr. 2:9). Både det levitiska prästadömet och pastorstjänsten i Nya Testamentet är särskilda former av det kallade offentliga ämbetet. De troendes prästadöme gav inte och ger inte rätt åt någon enskild att tillskansa sig uppgifterna i någotdera av de offentliga ämbetena utan en gudomlig kallelse att göra det. Förfelade försök att tillskansa sig det offentliga ämbetet utgående från ett allmänt prästadöme är inte nya. De förekom redan i gammaltestamentlig tid (4 Mos. 12:2, 16:3). En hänvisning till Moses och Arons kallelse tillbakavisade Mirjams och Koras, Datans och Abirams försök att inkräkta på Moses ämbete. Läran om den gudomliga kallelsen tillbakavisar också dem som föraktar det kallade ämbetet idag.

Det levitiska prästadömets enastående uppgift får sin uppfyllelse och efterträdare varken i de troendes prästadöme eller i det offentliga ämbetet i Nya Testamentet, utan i Kristi enastående prästadöme. 8

 

Avslutning

Närhelst frågor om ämbetets natur uppstår måste vi ge företräde åt två sätt att närma sig problemet:

Uttrycken måste definieras klart så att folk inte talar förbi varandra. I vilken betydelse används uttryck som “ämbete” (ministry) och “kallelse” (call)? Om inte uttrycken som olika parter använder klargörs blir det fortsatt förvirring och missförstånd. Det här är ännu mera avgörande när det är fråga om mer än ett språk.

Inledningsvis bör diskussionen koncentrera sig på en grundlig exeges av alla Skriftställen som hör till ämnet. Utan enighet om vad Skriften säger i saken kan inte nämnvärda framsteg göras genom att debattera tolkningar av bekännelser, historiska fall och samtida bruk. Vi måste genomföra ett grundligt Skriftstudium, av norma normans (den normerande normen), före vi kan börja diskutera vår förståelse av norma normata (den normerade normen), dvs Bekännelserna och andra mänskliga skrifter. Nyckeln till att lösa en fråga är alla deltagares villighet att för stunden lägga åt sidan alla förutfattade meningar och t o m sina lärares arbeten för att gå ad fontes (till källorna), tillbaka till Skriften. De måste vara villiga att på nytt pröva varje detalj i sina ställningstaganden i endast Skriftens ljus. Om studiet visar fram områden där man rört sig med antaganden och tolkningar utan Skriftens stöd, måste man vara beredd att korrigera sin uppfattning. Om vår terminologi har drivit iväg från Skriftens, måste vi få vår terminologi igen på linje med Skriften. Vi får inte anpassa Skriften för att passa vår terminologi.

Skriften gör det klart att vi inte kan ge skäl för en lära om kyrkan och ämbetet som berövar kyrkan dess gudagivna frihet att organisera sig och sitt ämbete i former som motsvarar dess behov. Varje begränsnig av kyrkans frihet måste vara uttryckligen befalld av Skriften. Vi måste bevara all den frihet Kristus har skänkt den nytestamentliga kyrkan. Å andra sidan õ måste vi kräva att den nytestamentliga kyrkan håller varje bud Kristus har gett den. Endast detta är den rätta läran om ämbetet.

Kyrkor måste vara ense om läran om kyrkan och ämbetet för att ha gemenskap. Men de behöver inte ha samma kyrkoorganisationsformer eller ämbetsformer. T ex sänder WELS ut missionärer till hedningarna bara genom synoden och inte genom missionssällskap. Men om det finns en annan kyrka där mänskor som älskar evangeliet sänder ut missionärer genom ett missionssällskap, och om de tror att missionärerna verkligen är Kristi budbärare till hedningarna som talar inte mänskoord utan Guds Ord, då skulle också den kyrkan utöva den s k “WELS läran om ämbetet”. Det här är sant därför att Kristus har föreskrivit att missionärer skall sändas ut. Han har inte föreskrivit de exakta formerna för arbetet. Ett annat exempel: i WELS har vi inte någon “lekmannapredikanttjänst”. Men om en annan kyrka godkänner “lekmannapredikanter” som har ett visst mått av skolning och någon form av erkänna Ânde från kyrkan för att predika och undervisa i begränsad omfattning i proportion till deras skolning och kallelse, då har vi ingenting att invända, för den kyrkan skulle använda den frihet Kristus har gett den för att upprätta en form av ämbetet som motsvarar dess behov. Orden de männen talar är inte mänskoord utan Guds Ord.

Det väsentliga i Bibelns lära om ämbetet är alltså: Kristus har anförtrott sitt Ord till alla troende. Han har också befallt att lämpliga (qualified) och utbildade (trained) män skall kallas av kyrkan för att predika det Ordet offentligt och att förvalta sakramenten. Han har skänkt kyrkan stor frihet gällande de exakta formerna för organisation ock tjänsterna som används för ändamålet. Kyrkan måste sträva efter en jämvikt mellan alla troendes prästadöme och det offentliga Ordets ämbete. Hög uppskattning för alla troendes prästadöme förminskar inte på något sätt vördnaden för Ordets offentliga tjänare. Som Luther sade:

Kristenheten behöver män som kan slå ner sina motståndare och ta rustning och vapen av djävulen och komma honom att skämmas. Det fordrar starka krigare som fullständigt behärskar Skriften, kan tillbakavisa falsk tolkning, kan vrida svärdet ur motståndarnas händer (dvs de bibelställen de använder) och slå dem tillbaka med dem. Inte vem som helst kan vara så skicklig i att försvara läran och trosartiklarna. Därför behöver vi predikanter och lärare som dagligen studerar och forskar i Skrifterna och kan strida å andras vägnar. Ändå borde varje kristen vara väl rustad så c att han själv är säker på tron och läran, och borde vara så väl grundad på ställen i Guds Ord att han kan stå emot djävulen och kan försvara sig när folk försöker omvända honom till någon annan uppfattning. På så sätt bidrar han till att uppehålla och försvara läran. (Predikan över Ef. 6. What Luther Says, I, 419. SL 9, 820.)

Måtte Gud välsigna Finland med sådana pastorer och människor så att en trogen förvaltning av Hans Ords ämbete upprätthålls.

BILAGA: Historik över striden om den så kallade Wisconsinsynodens och Missourisynodens syn på ämbetet.

Bibelcitat enligt Svenska Folkbibeln 98.

Några av de lutherska samfunden i USA som nämns i föredraget:

  • ELCA Evangelical Lutheran Church of America
  • ALC American Lutheran Church
  • LCA Lutheran Church of America
  • AELC American Evangelical Lutheran Church
  • WELS Wisconsin Evangelical Lutheran Synod, “Wisconsinsynoden”
  • LCMS Lutheran Church – Missouri Synod, “Missourisynoden”

 

Råövers. från engelska till svenska av Anna och Kristian Norrback, bearb. 13.8.1999.
Översyn av termer: Stefan Hedkvist 22.8.1999.

Fotnoter

  1. Det är en förenkling att ställa “Wisconsinsynen” och “Missourisynen” på kyrka och ämbete mot varandra. Under de år som den här frågan debatterades I synodkonferensen (the Synodical Conference of North America) följde skiljelinjerna inte exakt synodernas gränser. Både före och efter det att synodkonferensen upplöstes hade många inom LCMS “Wisconsinsynen”. Man skulle kunna göra en utmärkt sammanfattning av “Wisconsinsynen” genom att använda uteslutande LCMS material. Ett tillägg till den här uppsatsen sammanfattar den debatten för dem som vill läsa det.
  2. Luther-citaten är översatta från den amerikanska utgåvan Luther’s Works. Jag har tagit med titlarna för att göra det lättare att hitta citaten i andra utgåvor.
  3. Missourisynodens rapport CTCR godkänner också den här vida användningen av uttrycket, men föredrar den snävare användningen när det offentliga ämbetet avses “för klarhetens skull” (s. 12).
  4. Höflings uppfattning, där det offentliga ämbetet återförs på blott ändamålsenlighet, förkastas uttryckligen av WELS Theses II,D,5.
  5. Utförligare, se John F. Brug: “Ordination and Installation in Scripture”, WLQ Fall 1995, s. 263-270.
  6. Utförligare, John F. Brug: “The Ministry of the Apostles and Our Ministry”, WLQ, Summer 1995, p. 168-178.
  7. “Av Kristus genom kyrkan” är också Walthers ståndpunkt (se hans tes 6 och 7 om ämbetet). Det är en ironi att en förnyad betoning av betydelsen av offentliga ämbetsinnehavare, i stället för betydelsen av församlingen, genom insättning av fler ämbetsbärare, verkar att öka i Missourisynoden och en del av dess systerkyrkor, eftersom en sådan syn kommer närmare Grabaus än Walthers syn.
  8. Utförligare, John F. Brug: “The Priesthood of All Believers and the Ministry”, WLQ, Spring 1994, p. 117-125.