Frågan har besvarats i Lutherska Bekännelsebrevet nr 24.

Fråga: Ifall kristna inte vill vara lydiga mot Herren i allt, men medvetet fortsätter med ”älsklingssynder”, och inte vill ta livet som kristen helt seriöst, kan man då bli besatt av en eller flera demoner samtidigt som man är en kristen, eller är det omöjligt när man är en kristen?

Svar: Kära brevskrivare. 
Tack för din fråga. Jag anar bakom den en oro för synd som du själv, eller någon i din omgivning faller i, och som skakar din eller andras frälsningsvisshet. Jag vill bara först säga att om du är oroad på grund av synder och kommer i tvivel över huruvida du är ett Guds barn eller ej, så är du inte ensam. Om du är skakad över onda makters verklighet är du inte heller ensam. De flesta allvarliga kristna oroas ibland över sin frälsning därför att man periodvis ser mer på sig själva än på Jesus och hans fullkomliga försoningsverk. Paulus blev bekymrad när han såg in i sig själv (Rom 7) och Luther brottades ofta med vad man kallar anfäktelse. 

När jag läser din fråga anar jag också att du fått dina frågeställningar antingen från vad du läst på nätet eller hört av någon förkunnare som är präglad av falsk lära. Du tycks i alla fall inte fått dem från Bibeln. För var säger Skriften att det skulle finnas en koppling mellan personliga synder och demonbesättelse? Hur skulle man kunna vara en kristen och inte vilja vara Herren lydig i allt? Finns det kristna som inte vill ta livet som kristen seriöst? Är man kristen då? 

Att vara en kristen, ett Guds barn genom tron på Kristus, frälst, omvänd eller pånyttfödd, det betyder helt enkelt att i ånger lita på att Jesus Kristus Guds Son genom sitt liv, lidande och död sonat våra synder, betalt vår skuld och försonat oss med Gud. Om du verkligen behöver förlåtelse, så betyder det att du faktiskt erkänner att du felar. Om du med ånger och i tron på förlåtelsen i Kristus erkänner att du felar, så betyder det att du vill leva rätt. Har du annars i tro alls ångrat vad du gjort? 

Vi vet genom kärleksbudet och tio Guds bud hur vi ska leva. När vi mäter oss med Guds lag så märker vi att vi inte klarar av att leva upp till den helt och hållet, ja, inte ens till den ringaste del. Det fantastiska med frälsningen är att vi får äga Guds förlåtelse, i Kristus Jesus, av nåd, det vill säga helt gratis (Ef 2:8-9). Men detta faktum gör ju inte att vi tar det lätt med Guds lag, eller inte längre vill lyda den. Tvärtom! Skriften säger: 

”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Tit 2:11-12)
Så, om du känner Kristus och litar på honom så vill du också leva som Gud säger att du ska leva. Det faktum att vi inte alltid lyckas med detta, förändrar inte det. 
Skriften säger:

”(…) där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? (Rom 5:20-21; 6:1-2)

Du talar i ditt exempel om en kristen som ”inte vill ta livet som kristen helt seriöst”. Antingen är denne hypotetiske kristne helt enkelt inte längre kristen, eller riskerar att förlora sin tro, eller så kanske du har en alltför snäv bild av vad det betyder att ta livet som kristen helt seriöst. Vad betyder det egentligen? Vet vi verkligen om han eller hon försöker? Om han eller hon uttryckligen säger sig inte vilja ta livet som kristen helt seriöst, vad säger det om hans eller hennes tro? Vad är din eller min uppgift här? Är det att skrämma honom eller henne med demoner och slutet för alla icke-troende, eller stärka den tynande veken av vad som en gång var en tro eller ingjuta tro genom att förmedla ett rent evangelium om Guds nåd i Kristus? Beroende på hur han eller hon uttrycker sig så vet vi om vi behöver tillämpa lag och evangelium.
Jag vet inte varifrån du fått tanken att man får demonbesättelse om man medvetet syndar. Det här med onda andar är ett stort ämne som skulle fodra ett särskilt bibelstudium, men låt mig i korthet svara. Bibeln visar att andevärlden har inflytande på två olika sätt: 1) det andliga inflytandet och den 2) kroppsliga besättelsen. 

1) Hela den icke-troende världen styrs av den onda andevärlden och köttet (den syndiga naturen), se Ef 2:2-3. Genom tron på evangeliet är Guds barn befriade ifrån träldomen under de onda andemakterna (Upp 2:10-11). Det betyder att dessa inte längre styr oss som viljelösa slavar (Rom 6:18,22). Men likafullt angriper de Guds barn (Ef 6:12; 1 Pet 5:8ff). Paulus berättade om att en ängel från Satan slog honom i ansiktet (2 Kor 12:7). Ja, Jesus själv blev ju frestad av Satan (Matt 4:1ff).

2) Den kroppsliga besättelsen är något helt annat. Den är ganska ovanlig men beskrivs i evangelierna så att en ond ande tar över en persons medvetande, så att han/hon inte längre kan göras ansvarig för sina handlingar (Luk 9:39ff). Om du läser igenom texterna så ser du att det inte finns belägg för att en sådan besättelse drabbade särskilt onda människor, utan var ofta människor från helt vanliga troende familjer (Luk 4:33). Kroppslig besättelse kan drabba, men är som sagt ganska ovanlig och har ingen särskild relation till en särskild synd eller särskilda människor. Men det finns befrielse ifrån den onda makten genom Lammets blod och vittnesbördets ord som vi läser i Upp 12:11-12. Jesus utförde inga märkliga och avancerade ritualer utan befallde den onda andemakten att vika (Luk 4:35) och på samma sätt gjorde apostlarna och andra kristna (Mark 6:13; Luk 9:1,49). 

Det är naturligtvis mycket allvarligt om en som kallar sig kristen säger sig inte vilja leva som Gud säger att vi ska leva. Det kan vara ett tecken på att personen ifråga riskerar att förlora sin tro, eller redan har förlorat den, eller kanske aldrig blivit omvänd (Jak. 2:14-26). Och självklart är den onda andevärlden engagerad i om vi faller (2 Kor 2:11; Matt 13:19). Genom tron håller vi oss till Jesus Kristus vår Frälsare och i honom får vi hjälp i vår kamp här i världen (1 Joh 5:4-5). Därför ska vi leva nära de medel Gud använder för att väcka och styrka vår tro. Att leva i dopet är att påminna sig om att vi genom dopet begravts med Kristus och uppstått med honom (Rom 6). Genom Ordet skapar och uppehåller Gud vår tro på Kristus (1 Pet 1: 23ff; Jak 1:18). Genom den personliga bikten får kristna lämpa av sig sina skötesynder och höra Jesu personliga tillsägelse av förlåtelse genom prästen (Jak 4:16; Joh 20:23ff). Och i nattvarden får vi del av Jesu kropp och blod under bröd och vin, till syndernas förlåtelse (1 Kor 10:16). När tron tänds och stärks, så stärks också viljan att leva ett kristet liv. 

Slutligen. Ditt brev lämnar många frågor obesvarade. Var inte rädd att kontakta någon av LBK:s präster [eller S:t Johannes, webbred:s anm.] för själavårdande samtal så kanske vi förstår dig bättre och kan ge mera specifika svar.

Guds frid

Stefan Sjöqvist,
kyrkoherde St Paulus församling Uppsala