Fråga: Varför delar ni inte bönegemenskap, till exempel i bordsbön, vid konferenser med andra lutheraner?

Svar:

Den bibliska läran om kyrkogemenskap är något mycket främmande för många kristna i vår tid. Att begränsa deltagande i nattvarden endast till den egna församlingens och systerkyrkors nattvardsberättigade medlemmar eller att endast inbjuda talare från kyrkor i lärogemenskap är för de allra flesta en främmande tanke. Vår samtid präglas av ekumenistiska strävanden att förena kristna till det yttre utan hänsyn till skillnader i lära.

En annan strömning är vad vi kunde kalla ”smörgåsbordskristendom”, d.v.s. att man plockar åt sig andlig uppbyggelse från olika sammanhang efter eget välbefinnande. Kristna kommer och går mellan olika möten och gudstjänster, allt enligt vad som verkar intressant. Den pastorala omsorgen om själarna är därför i mångt och mycket satt ur spel.

Denna oordning och detta vallfärdande olika kyrkosamfund emellan är något främmande för nytestamentlig kristendom. Det heter om de kristna som döptes på den första pingstdagen att de ”troget höll fast vid apostlarnas undervisning och vid (brödra) gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg 2:42).

Den första kristna kyrkan hade all andlig gemenskap i samma församling, predikstolsgemenskapen (apostlarnas undervisning), nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen) och bönegemenskapen (bönerna). De troende och döpta höll ihop inom denna gemenskap. Bibeln uppmanar också de kristna att inte hållas sig borta från de egna sammankomsterna (Hebr 10:25). Däremot uppmanas de att hålla sig borta från dem som lär i strid mot apostlarnas undervisning:

Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. (Rom 16:17–18)

De kristna uppmanas att vara eniga i sitt tal och inte tillåta splittring bland sig:

I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att ni alla ska vara eniga i det ni säger och inte låta splittring finnas bland er, utan stå enade i samma sinne och samma mening. (1 Kor 1:10)

Bibeln tillåter ingen kvot av oenighet om vad Bibeln lär så att man bara skulle behöva vara enig i s.k. fundamentala läror, utan den enighet Bibeln förutsätter att de kristna ska ha gäller allt vad den lär.

Lite surdeg syrar hela degen. (1 Kor 5:6)

Nivåer av gemenskap

Bibeln ger heller inget stöd för tanken att olika nivåer av gemenskap skulle förutsätta varierande grad av enighet bland de kristna. De som för fram sådana tankar menar att t.ex. nattvards- och predikstolsgemenskap skulle fordra en högre grad av enighet i läran än bönegemenskap. Men Bibeln ger inga sådana indikationer. Tvärtom sades det ju i samma andetag om de första kristna att de höll fast vid såväl apostlarnas undervisning och brödsbrytelsen som (de gemensamma) bönerna. Efter Jesu himmelsfärd kan vi läsa att apostlarna tillsammans med en del andra troende höll ut i bön, ”med samma sinne”, d.v.s. de var eniga (Apg 1:14). En sådan gudstjänst behagar Gud eftersom den sker i enlighet med hans instruktioner (1 Kor 1:10; 1 Kor 5:8; 2 Tim 2:22).

Fria konferenser

Att kristna samlas till fria konferenser för att samtala om den bibliska läran och på vilket sätt man uppfattar den olika är ett lovvärt företag. De som tror på Kristus är redan ett i tron även om det inte kan ses med våra jordiska ögon på grund av olikheter i lära och förståelse av vad Bibeln i själva verket lär. De kristna står, i strid mot aposteln förmaning, inte enade i sitt tal, de står inte enade i samma sinne och samma mening. Detta behöver rättas till och det kan t.ex. ske genom fria konferenser där man försöker reda ut det som skiljer.

När sådana fria konferenser ordnas är det viktigt att man är överens om motivet till att de ordnas. Är det för att reda ut läroskillnader eller är det för att tillsammans, trots uppenbara skillnader i lära och praxis, fira gudstjänst, det som ju enligt Guds förordning skulle ske ”med renhetens och sanningens osyrade bröd”? Om syftet är ömsesidig uppbyggelse kring Ordet är man tvungen att låta bli att behandla sådant man inte är överens om, d.v.s. man kan inte förkunna hela Guds vilja och plan (Apg 20:27, jfr 20:20; Matt 28:20; 4:4). Ett sådant förfarande är inte förenligt med sanningen utan den fria konferensen riskerar att endast bli ytterligare ett fat på det andliga smörgåsbordet. En bibeltroende kristen, som strävar efter att rätt dela lag och evangelium, kan inte bifalla en sådan sammankomst t.ex. genom att delta i gemensam bön. När de kristna kommer inför Gud i bön ska det ske i ärlighet och sanning, med bön om förlåtelse och med en vilja att rätta sig efter Guds vilja. Gud har befallt att de kristna ska vara eniga, utan söndring och splittring.

Historiska exempel

Är det uttalade målet med den fria konferensen däremot att nå enighet i lära och praxis har man i lutherdomens historia ibland bedömt att gemensam bön i samband med förhandlingarna kan vara befogad. Som exempel kan nämnas de fria konferenser som i slutet av 1800-talet ordnades mellan den en gång bibeltrogna Missourisynoden och en del andra läromässigt svagare lutherska synoder (t.ex. Ohio- och Iowasynoderna) och privatpersoner. Missourisynoden såg motparten som en ”svag broder” som ännu inte hade förstått alla delar av den bibliska läran, men som bedömdes gå i rätt riktning mot att bli ett ortodoxt samfund. En sådan orientering ville Missourisynodens representanter gärna uppmuntra och man ville inte riskera att en strikt hållning i kyrkogemenskapsfrågor, som dessa svaga bröder då ännu inte till fullo förstod, skulle bli till anstöt för motparten i samtalen.

Men bara ett par årtionden senare vägrade företrädare för Missourisynoden att dela bönegemeskap med Iowa- och Ohiosynodens representanter. Nu befann man sig i en lärostrid om utkorelsen och man ansåg att företrädarna för dessa synoder försökte sprida sin falska lära till Missourisynoden. De som man förut hade betraktat som svaga bröder kunde inte längre betraktas som sådana, utan som falska lärare. Man förklarade sitt nya ställningstagande på följande sätt:

Vi säger öppet och ärligt till var och en som för fram en annan lära ibland oss, även om man hänvisar till den lutherska kyrkans bekännelseskrifter: ”Vi hör inte längre ihop och därför måste vi gå skilda vägar.” Därigenom ämnar vi inte säga att våra motståndare är heretiker och inte heller fördömer vi dem. Så gör vi inte heller i förhållande till unionisterna och de reformerta. Men vi säger på följande sätt: ”Vi kan inte längre gå tillsammans. Vi kan inte längre be tillsammans, eftersom ni då kommer att be för vår omvändelse och vi för er. Men en sådan gemensam bön är en styggelse i Guds ögon.”[1]

På detta sätt tillämpade Missourisynoden vid denna tid lag och evangelium vid olika tillfällen. Vi har samma kallelse att tillämpa samma Guds ord i de situationer vi möter. Vi måste fundera på huruvida vi har att göra med svaga bröder eller köttsliga och självsäkra människor, med falska lärare eller med deras offer. Gud har inte gett oss en detaljanvisning för varje enskild situation utan vi måste själva göra en bedömning utifrån Bibelns samlade undervisning om utövande av andlig gemenskap. Vårt mål är det som en gång också var Missourisynodens, att ”vandra tillsammans” med andra kristna i en och samma tro, eller som aposteln Johannes uttrycker det, ”att arbeta tillsammans för sanningen”(3 Joh v. 8).

Sammanfattning

De som inte är beredda att avlägga samma bekännelse, eller alternativt lär ett och praktiserar ett annat, kan vi inte förena oss med. ”Läran är inte vår utan Guds”, sade Luther. Vi har inte rätt att kompromissa på Guds ord bekostnad. Samtidigt, när vi anar att vi har att göra med svaga bröder, som är villiga att lära sig mera om allt det som hör till biblisk kristendom, behöver vi ibland handla på ett annat sätt.

Behåll oss, Herre, vid ditt ord.
Försvara själv din svaga hjord
mot dem som vill ifrån hans tron
nedstörta Jesus Krist, din Son.

Låt se din makt, o Jesus kär,
som alla herrars Herre är,
och hjälp i nåd din kristenhet
att prisa dig i evighet.

Vår hjälpare, Guds Ande god,
giv oss gemenskap, kraft och mod.
I dödens timme hos oss bliv
och för oss till ett evigt liv.

(Martin Luther 1542)

[1] Der Lutheraner, Juli 1881, citerad i John Brugs artikel The synodical conference and Prayer Fellowship, s. 13.