I predikotexten från Mark 9:17–29 har Jesus återvänt från förklaringsberget tillsammans med tre av sina lärjungar och de möter djävulens attacker i form av en besatt pojke. Människorna diskuterar kring fallet och lärjungarna som har försökt driva ut honom undrar varför det är så segt. De upplever nu rent konkret hur djävulen ansätter Jesus. Men deras Mästare sviker dem inte. Han botar den stackars pojken och ger dem samtidigt en förebråelse.
De har inte förstått någonting. Det såg vi också på fastlagssöndagen, när Jesus talade om sitt kommande lidande och hur han sedan skulle uppstå igen. Och lärjungarna förstod ingenting. De funderade i stället vem av dem som var störst. De måste lära sig en läxa: att vända blickarna från sig själva och se på Jesus. Då skulle de se sanningen i det som låter så märkligt: Allt förmår den som tror. Det är inte människan, den tvivlande och otroende, som förmår något i sig själv. Det är Jesus som förmår. Mitt ibland det otroende släktet predikade Jesus om sin seger, som han skulle vinna på Golgata och vittna om i sin uppståndelse.
När vi grips av tvivel och när det verkar som om djävulen skulle vara övermäktig, då ska vi se på Jesus. Var finns han? I Ordet och sakramenten. Där vinner han segrar också i dag. Därför får vi fira nattvard och gudstjänst i den kämpande fastetiden med ögonen riktade mot honom som vann seger över djävulen, ta på sig våra synder för att vi ska få leva med honom för evigt i hans rike.
