Vi inleder nu firandet av kristenhetens största fest. Det är en dubbelhögtid, ja, egentligen finns det tre moment i påskhelgen från skärtorsdag till påsk. Förebilden finns i Israels folks första påsk i Egypten, när man slaktade påskalammet och strök ut dess blod på dörrposterna till skydd mot Guds vrede, och när man sedan gick ut i friheten.
Det första momentet brukar firas på skärtorsdagskvällen. Då firar vi Herrens heliga nattvard, en glädjens fest. Han som nyss hade hyllats med Hosiannarop böjer sig ned och gör det som hör till slaven: tvättar lärjungarnas fötter. Och han ger oss sin kropp och sitt blod till syndernas förlåtelse. Lammet har slaktats.
Det andra momentet följer omedelbart efter. Då går den stilla glädjen över i svart sorg. Det är höjdpunkten av Jesu lidande, från ångesten i Getsemane via förhören inför översteprästerna, Stora rådet, Herodes och Pilatus, och fram till korsfästelsen och de grymma timmarna av lidande på korset. Det här momentet avslutas i djupaste sorg som vi inte kan fatta vidden av. Hans lärjungar följer den Helige, Kungen, Guds Son, som nu ligger död och läggs i graven. Kan väl någon plåga här vara såsom Jesu är?
Det tredje momentet infaller på den tredje dagens morgon, påskdagens morgon medan det ännu var mörkt. Soldaterna som vaktade graven begriper ingenting. Kvinnorna som kommer till graven förundras: vem har tagit bort honom? Lärjungarna har inget minne av de många gångerna när Jesus sade dem att han skulle dödas, men att han skulle uppstå på tredje dagen. ”Han är inte här, han har uppstått som han har sagt.”
Vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. (1 Kor 5:7f)
