Efter att ha mött Kristi härlighet förra söndagen möter vi nu vardagen i det kristna livet med dess oro och faror. Så var det också när Jesus och de tre lärjungarna kom ner från förklaringsberget. De mötte en sjuk pojke som de andra lärjungarna förgäves hade försökt bota och Jesus förundrade sig över deras otro. Det kristna livet är inte hela tiden en underbar tid, utan vi möter mycket som gör oss bedrövade och modlösa.
Det som särskilt möter oss den åttonde söndagen efter Trefaldighet är falska profeter i olika gestalter. Jesus varnar oss allvarligt för dem i slutet av bergspredikan. Ändå är det kanske inte de falska profeterna som i dag ger de kristna kyrkorna mest oro. Ser man till folkkyrkornas bekymmer verkar de största problemen härröra från de ”fanatiska” bibeltroende med deras vägran att anpassa sig till det moderna samhällets krav. De kristna är jordens salt, när det bibliska budskapet ljuder.
I evangelietexten från Matt 7:13–14 talar Jesus om den trånga porten och den smala vägen i kontrast mot den breda vägen. Jesus säger tydligt att det är många som går på den breda vägen som leder till fördärvet. Det är allvarliga ord. Det finns inget i detta som stöder tanken på att alla en gång kommer till himlen.
I detta allvar ska vi söka efter den grund som håller att bygga vårt liv och evigheten på. Den grunden ska vi inte söka i oss själva eller i något som denna värld erbjuder som trygghet. Grunden är god: den heter Jesu blod och vittnesbördet om det finns i hans Ord. Jesus har kämpat och vunnit seger, och i hans efterföljd är det tryggt att gå.
