Den nittonde söndagen efter Trefaldighet ställer oss inför en rad motsatser: Tvivel och tro – mörker och ljus – Guds ja och Guds nej – den fientliga världen mot Jesus och de kristna.
I urhistorien mötte vi den djupt fallna världen som Gud hade bestämt till undergång, men mitt bland dessa otrons människor fanns den rättfärdige Noa, som trodde Guds ord.
Jesus konfronterade sina judiska motståndare, som förlitade sig på Mose lag men som inte trodde hans predikan om att han var den Profet som Mose hade utlovat. De förkastade hans ord när han sade sig vara Människosonen, alltså den utlovade Messias, Kristus. De angrep Jesus för att han botade sjuka och blinda på sabbaten. Men den blinde mannen som Jesus hade botat trodde på honom, vilket söndagens evangelietext berättar om.
Också i dag blir en kristen angripen av otrons mörka makter, som vill få oss att tvivla och slutligen falla offer för djävulens försåtliga angrepp. Det sker än öppet, än genom smygande villfarelser. I denna kamp behöver vi Guds vapenrustning: Ordet om Kristus, och nattvarden, som han erbjuder oss i församlingens gudstjänster. Vi behöver också en daglig stund inför Guds ord och ständig bön. Utan vapen ska vi inte röra oss i dessa farliga tider. Men Gud försäkrar oss i sitt ord att han har vunnit seger över hela ondskans här och att han är med och leder de sina till det slutliga målet. Det är visst och sant.
