När vi nu kommer in i förfastan har vi nio veckor till påsk. Förfastan är en övergångstid mellan trettondagstiden, då vi har sett Kristus uppenbaras i allt större härlighet, och fastetiden, som är upptakten till Jesu stora uppdrag som Frälsare med frestelser, lidande och slutligen död. Den första söndagen i förfastan, eller räknat bakvänt: den tredje söndagen före fastetiden, bär det gamla namnet Septuagesima (som betyder ”den sjuttionde”).
Söndagen bär ett härligt tema (rubriken). En modernare variant är Den oförtjänta nåden. Gud frågar inte efter vad vi har gjort innan han visar oss nåd. Om han skulle visa oss barmhärtighet på grund av något vi har gjort vore det inte nåd. För nåd är att Gud förlåter oss våra synder för Kristi skull, utan vår minsta förtjänst och värdighet. Denna nåd tog inte sin början när han såg oss, och prövade om det möjligen finns gott gry i oss. Den började redan innan världens grund var lagd.
Därför brister Paulus ut i glädje över det som Guds nåd har verkat (episteltexten från Fil 3):
För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron.
Den vinsten är större än någon jordisk rikedom! Att bli funnen i Jesus – klädd i hans rättfärdighet, som skyler oss för all anklagelse för våra brister. Är det inte värt att lyssna till ett sådant budskap?
Salig för intet, frälst blott av nåd
enligt Guds fasta evighetsråd:
i Jesus Kristus får syndare
nåd och förlåtelse.
(Fredrik Engelke, SH 365)
