Vi befinner oss i Stilla veckan och bereder oss att följa Jesus på långfredagens lidandes väg. De intensiva händelserna under denna vecka upptar största delen av evangelierna. Efter den plågsamma dramatiken på långfredagen – den goda fredagen på engelskt språkområde – och den stilla lördagen ljuder det triumferande segerropet på påskdagens morgon: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
Påskdagens under är otroligt för förnuftet. Det finns ingen biblisk sanning som blivit mer angripen av djävulen och hans ombud än denna. Det är också betecknande att Jesu egna lärjungar hade så svårt att fatta att det hade skett. De hade inget minne av att Jesus vid flera tillfällen hade sagt att han måste gå till Jerusalem och lida mycket och att han skulle korsfästas, men att han skulle uppstå på den tredje dagen. De kände inte ens igen honom.
Maria Magdalena, en av de trogna kvinnorna som hade följt Jesus från Galileen, blir särskilt omnämnd då hon mötte Jesus efter hans uppståndelse. Inte ens hon kände igen sin Mästare. Först när han talade till henne reagerade hon. Jesu ord öppnade hennes ögon.
De två vandrarna på väg till Emmaus kände inte heller igen Jesus. Han gick med dem och förklarade för dem vad som var sagt om Messias hos Mose och alla profeterna och vad det stod om honom i alla skrifterna. Deras hjärtan brann när han undervisade. Men först när han bröt brödet kände de igen honom. Han hade sårmärken i sina händer!
Så förstockade var Jesu lärjungar. Också vi är oförmögna att tro uppståndelsens budskap om inte Den Helige Ande undervisar oss om Jesus och förklarar Ordet för oss. Men tänk att vi har ett fast och osvikligt ord om detta! Vi i mörker måste gå, om ej Anden som du sänder lär oss att ditt Ord förstå och sitt ljus i själen tänder (Psb 175). Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det (2 Pet 1:19).
En välsignad och glad påsk!
