Den kommande veckan ligger mitt inne i den sju veckor långa tiden mellan påsk och pingst. Hela denna tid är en jubeltid. Den tredje söndagen efter påsk höjer vår blick till himlen: Guds barn, som har uppstått med Kristus till det nya livet, längtar efter den saliga tid när det här livets vedermödor är förbi och vi får möta Herren öga mot öga.
De flesta av evangelietexterna under påsktiden är hämtade från Johannesevangeliet och vanligen då från Jesu avskedstal. I söndagens text hör vi den första delen av detta tal, Joh 14:1–11. Jesus har berättat om att en av de tolv ska förråda honom och han har förutsagt att Petrus ska förneka honom. Nu står de inför det svåra och ofattbara och är fyllda av oro. Då kommer Jesus med ett lugnande besked: Låt inte era hjärtan oroas.
Jesus säger att han ska gå bort och bereda plats i sin Fars hus, och han lovar att sedan komma tillbaka för att hämta sina lärjungar dit. Och han har lärt dem vägen: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Här uttrycker Jesus en sanning som är förhatlig för alla som menar att det finns andra vägar. Kristendomen känner bara en enda väg till himlen. Att ingen annan än den som följer Jesus ska hitta fram till himlen betyder att alla andra religioner leder bort, till fördärvet. Det är en sanning som tonas ner eller förnekas i dag. För den sanningens skull har många gett sitt liv, för den onde uppbringar all sin kraft att bekämpa den.
I den kampen klarar sig ingen människa på egen hand. Därför börjar Jesus bereda sina lärjungar på att de ska få en Hjälpare som ska påminna om allt vad Jesus lärde och som ska ge dem kraft.
Du är vägen, ja, den enda
som till fadershemmet bär.
Ingen kan till himlen komma
som på den ej vandrar här.
Herre Jesus, du som förde
mig från mörkret till ditt ljus,
följ och led mig hela vägen
ända hem till Faderns hus!
(Joël Blomqvist, SH 135)
