Den gröna tiden i kyrkoåret inleds med att jämföra de andliga skatterna, som Gud har försett oss med och berättat om under det gångna halvåret, med de förgängliga skatterna som en dag ska förgås. Det som många människor sätter högst är pengar och andra ägodelar. I evangelietexten (Matt 16:24–27) låter Jesus oss veta vad som blir följden om dessa skatter styr våra liv: Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
Jesu ord till sina lärjungar är en skarp lagförkunnelse. Han dömer ut all mänsklig strävan efter en ytlig, jordisk vinst i livet. Så gör också Paulus i episteltexten (1 Tim 6:6–12): Kärlek till pengar är en rot till allt ont. I motsats till strävan att bli rik ställer han gudsfruktan i förening med förnöjsamhet.
Nyckeln att förstå Jesu skarpa vidräkning med jakten efter förgängliga skatter finns i kapitlets sammanhang. Där talar han om Jonas tecken, som är en förebild för hans död och uppståndelse. Där berättar han för första gången i klara ord att han ska gå till Jerusalem och lida mycket, och att han måste bli dödad och på tredje dagen uppväckt. Han måste gå in under korset, eftersom lagen dömer oss då vår egen kraft inte räcker till. Inte ens i klosterlivets stränghet räcker vår egen gärning.
Jesus miste sitt liv för vår skull, för att vi skulle vinna det eviga livet. Han gav sitt liv till lösen för din och min själ. Han betalade för världens alla synder. När han kommer i sin Fars härlighet med sina änglar ska han tillerkänna sina efterföljare lön för hans egna fullkomliga gärningar, som de fått tillräknade i tron på honom.
Jesu kors är nyckeln som öppnar vägen till den oförgängliga skatten och som är till också för medmänniskor som fåfängt jagar efter förgängliga skatter. Därför vill vi med glädje följa och lyda honom och ta på oss det kors som han lägger på oss för att också vår nästa ska finna skatten.
Om jag äger Jesus, endast Jesus,
och i vida världen intet mer,
o, så äger jag dock allt i honom,
han som nog och övernog mig ger.
(Anna Ölander, SH 307)
