Den sextonde söndagen efter Trefaldighet har kallats ”lilla påsken” eftersom budskapet är något av höstens eko av den stora påsken, som infallit ett knappt halvår tidigare. Temat i vår församlings kalender är Frigjorda från träldomen under förgängelsen, vilket är hämtat från första årgångens episteltext (Rom 8:18–23). Den tredje årgångens evangelium, som vi följer i år, handlar om att Sonen ger liv (Joh 5:19–21).
Ett par av de gammaltestamentliga läsningarna berättar om dramatiska händelser i profeterna Elias och Elishas verksamhet, nämligen hur de uppväcker döda barn. Det är berättelser som utgör starka förebilder till första årgångens text om hur Jesus uppväcker änkans son i Nain. Profeterna får Herrens kraft att göra sådant som en människa normalt inte gör. Det hör inte till vanligheten att ett barn som dött uppstår igen. Att ett barn dör är särskilt svårt att greppa när det handlar om en änkas ende son.
Här ser vi tydligt hur händelser i Gamla testamentet utgör direkta förebilder till Jesu verksamhet. Ändå är det skillnad. Jesus har själv kraften att ge liv, medan profeterna får invänta Herrens befallning och gör undret när han ger kraften. Profeterna genomför uppväckelsen med hjälp av kroppsliga handlingar – Jesus gör samma under med sitt blotta ord.
Berättelsen om hur Jesus uppväcker Lasarus efter att han varit död i fyra dygn ger en viktig nyckel. Jesus sade (Joh 11:25f): Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.
Jesus talar inte om döden på samma sätt som vi gör. Därför sade han till dem som sörjde Jairus dotter, som han också sedan väckte till liv: Hon är inte död, hon sover (Luk 8:52). Den död som vi ser som något definitivt, är i Guds ögon bara att jämföra med att kroppen sover. Döden är skilsmässa från Guds välsignelser. Den kroppsliga döden är en skilsmässa från Guds kroppsliga välsignelser, något som för oss kan vara nog så smärtsamt. Men den verkliga döden är att andligt vara skild från Gud. Och den som lever i tron på Jesus har gemenskap med honom, vilket är det verkliga livet. Den gemenskapen bryts inte när den som tror på Jesus dör och kroppen läggs i graven. Vi bara flyttar bort från kroppen för att vara hos Jesus.
När vi följer en kär till gravens vila får vi komma ihåg det här. Det är kroppen som lämnas, och den gemenskap som vi upplevt i den timliga världen bryts, men den kristne har redan fått flytta till himlens salighet tillsammans med Jesus. Han är frigjord från den träldom som synden dragit över oss.
Eja, mitt hjärta, hur innerlig är fröjden!
Vad lust och glädje som unnas mig av höjden,
när jag betänker att dödens ränker
har Kristus brutit och livet skänker av nåden.
(Olaus Forsselius)
