I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. 

Så skriver aposteln Johannes i sin ”skapelseberättelse” (Joh 1:4–5). Han sammanfattar julens stora gåva, Ordet som blev kött, i orden Liv och Ljus. Vilken kontrast är inte dessa två ord mot den verklighet vi upplever just nu, under årets mörkaste tid! I vår nordliga natur är allt skenbart dött, som Topelius skaldar i vinterpsalmen (psb 544): ”Förvissnad, öde, mörk och kall … nu vilar den i sabbatsfrid.” Och mörkret tilltar också i folkens liv.

När Gud blev människa kom också ljuset. Det hade getts åt den kalla och mörka världen redan på den första skapelsedagen. Det skedde genom Ordet. Men nu kommer ljuset på ett annat sätt. Det ljus som överstrålade markens herdar utanför Betlehem hade en styrka som inga jordiska lampor hade kunnat frambringa. Det ljuset strålade bara en kort tid, som en symbol för det stora ljus som nu skulle komma och lysa i världens mörker, enligt profetens ord (Jes 9:2): Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.

Det stora ljuset kom i det nyfödda barnet i krubban. Knappast lyste någon ljusgloria kring hans huvud, som många konstnärer har tänkt sig. Knappast skulle herdarna som tillbad honom ha förstått något av det stora undret om de inte hade fått det tydliga tecknet av änglarna. Knappast skulle vi inför detta barn ana att det är Gud själv som ligger där, om vi inte hade haft Guds ords ljus som vägledare.

Men vilken tragik: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. Ungefär trettio år senare skulle hans eget folk korsfästa honom, som kom till dem med Liv och Ljus.

Samma ljus vill uppenbara mörkret i våra liv, så att vi ska se att det är Han som ljuset. Han leder oss genom sitt ord där hans Ande är verksam. Ordet är ljuset som visar oss vägen till himlen. Vägen går från krubban i Betlehem via Golgata kors till den tomma graven. Då påsken kommer fröjdas vi över att ljuset har återvänt och solens värme börjar väcka liv i det som såg så dött ut. Men vi behöver inte vänta till påsken. Genom barnet i krubban har vi fått del av livet, det som inte har fötts av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja, utan av Gud (Joh 1:13).

Jesus frågade en gång sina lärjungar: Inte vill väl också ni gå bort? Gud give att vi kan svara som de gjorde: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige (Joh 6:68–69).

En fridfull julhelg med barnet i krubban tillönskas alla veckobrevets läsare!

Följ och dela!