Den största kristna högtiden kännetecknas av en enorm kontrast. När vi firar långfredag ser allt ut att bli ett stort fiasko. Han som enligt lärjungarnas förväntan skulle frälsa Israel överlämnas under nattens mörka timmar till fienderna, som redan långt tidigare varit fast beslutna att döda honom. Och det verkar de lyckas med i samarbete med romarna, landets förtryckare. Den store profeten, undergöraren och läraren, utsätts för all den ondska människor har kunnat tänka ut och hängs upp på ett kors där han så enligt Moses ord blir en förbannelse.
Varför måste Messias lida detta? För judarna var en död Messias en falsk Messias. Sådana hade trätt fram upprepade gånger. Men denne Jesus från Nasaret, judarnas kung, var en sann Messias. Han måste lida allt detta efter Guds plan, som långt innan hade uppenbarats för profeterna. Han måste göra det för att Guds rättfärdighet krävde det. Människornas ondska måste bestraffas, och Gud hade sänt sin Son för att lida detta straff. Det var mina synder han bar.
På tredje dagen, enligt judarnas sätt att ange tiden, händer sedan något som blir en fullständig vändning. De ångestfyllda lärjungarna överraskas av budskapet om den tomma graven. De borde inte ha varit överraskade. De hade ju hört sin Herre tala om det flera gånger: Människosonen måste överlämnas i syndares händer, han måste lida och dö på ett kors, men på tredje dagen skulle han uppstå igen.
Den sanningen var svår att smälta. Om och om igen möter vi tvivel och rädsla. Om igen visar sig Jesus och bevisar genom sina sår att han är deras Mästare och Herre. Vandrarna som är på väg till Emmaus får vara med om ett bibelstudium, där Jesus visar dem hur alla deras heliga skrifter, hela Gamla testamentet, vittnar om honom och om det som skulle ske. Och efter hand klarnar det. Det hemska nederlaget på långfredagen har bytts i en stor triumf: döden var inte någon förlust utan livet hade segrat.
Så strålar påskmorgonens ljus och frid ut över världen: Uppstånden är vår Herre Krist, halleluja!
Så firar vi vår höga fest
med hjärtans fröjd och gamman,
där Herren Kristus är vår gäst
och gläder allesamman.
Han är själv den solen klar
som för oss är uppenbar
och syndens mörker jagat bort.
Halleluja!
(Martin Luther, psb 92)
VÄLSIGNAD PÅSKHELG!
