Den första söndagen efter påsk har temat Uppståndelsens vittnen. Hurdana vittnen var Jesu apostlar? Var de starka, frimodiga och vågade sina liv för sin Mästare?
Det blev de, men inte genast. Det blev de på pingsten då Anden förvandlade dem. Påskberättelserna, och inte minst berättelsen om den tvivlande Tomas, vittnar om stor svaghet och rädsla. Johannes (kap 20) berättar om deras känslor på påskdagens kväll: På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Nästa söndag var de åter samlade bakom låsta dörrar och nu var Tomas med. Han kunde inte tro utan att se.
Men Jesus ville att lärjungarna skulle tro. Han visade dem sina sårmärkta händer och stället där soldaten hade stuckit in sitt spjut. Vi vet inte om Tomas gick så långt att han faktiskt stack in sitt finger, men han trodde. Han blev ett exempel på att vi inte har någon egen kraft att tro. Jesus väckte tron hos honom.
Vi har inte möjlighet att göra som Tomas. Men vi har andra vittnesbörd. Vi har de många ögonvittnenas berättelser. Vi har Skriftens ord som säger att den korsfäste inte blev kvar i graven utan hade uppstått, precis som Gamla testamentet också hade förutsagt. Salig är du som tror utan att se.
Gud har sett till att vi har hela Nya testamentet som bevis för Jesu uppståndelse och som Andens verktyg, där vi har källan med kraft och frimodighet att gå ut och vittna om den uppståndne. Dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn (Joh 20:31).
Han är uppstånden! Tomas, o hör,
tvivla ej längre, såren vidrör!
Lämna din otro, stilla nu bliv,
tro på din Jesus så har du liv!
(Sionsharpan 49)
