Vi närmar oss mitten av den sju veckor långa jubeltiden mellan påsk och pingst. Vi har av säkra vittnen fått höra om Jesu uppståndelse. Vi har mött hans försäkran att han vårdar oss som den gode herden, som ger sitt liv för fåren och som aldrig ska låta sina får gå under. Det tänder en längtan efter att få vara med honom där han är. Vi längtar efter himlen.
Nyligen läste jag ett uttalande om himlen som förvånade mig. Att vänta på en steril tillvaro i himlen utan pulserande liv skulle inte vara något att längta efter.
Karl Marx sa att religion är opium för folket. Han avsåg att den rika överklassen höll de fattiga lugna genom att trösta dem med att det ska komma en tid när alla plågor, alla umbäranden och försakelser av det goda i den här tillvaron ska bytas mot en himmelsk glädje. Om makthavarna gör så missbrukar de det sköna budskapet i Rom 8:18: Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Men för den som drabbas av lidande och sorg finns det kraft i orden. Då växer sången stark: Tänk när jag får se min Jesus – vilket jubel i hans närhet! All min smärta är då slut.
Varför längtar inte kristna efter himlen i dag? Eller är det verkligen så? Kan det bero på att vi har blivit likgiltiga genom denna tidsålders rikedomar så att vi har blivit nöjda med vår tillvaro här i världen? Har vi försummat att vittna om vår tro, vilket enligt Jesu ord leder till lidande i världen?
Under väckelsetiderna blev hemlandssångerna dyrbara. Man gladdes över tanken att snart få möta Jesus. Kanske har det funnits oriktiga uppfattningar om hur det ska vara i himlen, för det är något helt annat än det vi kan föreställa oss. Men som kristna vet vi att det är långt bättre än denna mödosamma tid. Alternativet är fruktansvärt.
Den himmelska friden får vi redan en försmak av i Jesu löfte (Joh 14:27): Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.
Tanken på himlen fröjdar min själ.
Klinga, min harpa, där blir allt väl!
Tack, käre Jesus, tack för din nåd!
Tack att du köpt mig – saliga råd!
(F Havergal, A Nilsson d y)
