Numera kan man vara medborgare i två länder, under vissa omständigheter. Man har en dubbel lojalitet och dubbla rättigheter: både mot det land där man fötts och mot det som man flyttat till eller där familjen egentligen bor.
Den fjärde söndagen efter påsk påminner om det dubbla medborgarskapet som vi har som kristna: vi är födda som medborgare i ett jordiskt rike – statsmedborgare – och genom den nya födelsen har vi medborgarskap med de heliga i ett kungligt rike av präster, ett rike som inte är av den här världen.
Inför söndagen frågar vi oss om det märks i vår omgivning att vi är medborgare i detta osynliga rike. Söndagens tema lyder: I världen men inte av världen. Det är hämtat från andra årgångens evangelium (Joh 17), Jesu avskedstal. Vad betyder det att vi inte är av världen? I Folkbibelns översättning heter det: de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen. Ordet ”tillhör” visar att världen inte ska ha bestämmanderätt över oss. Fastän vi är underställda de lagar som vårt samhälle instiftat har vi en högre auktoritet på annat håll.
Det är Guds ord som ger oss vägmärkena i våra liv. Episteltexten (Jak 1:17–21) avslutas med förmaningar som utgår från detta ord: Ta ödmjukt emot ordet, som är inplanterat i er och har makt att frälsa era själar. Detta ord beskriver hur vår andliga bestämning inte grundar sig på våra beslut eller våra ansträngningar, utan på Guds rådslut: I kraft av sin vilja har han fött oss på nytt genom sanningens ord till att vara en förstlingsfrukt bland dem han har skapat.
Trots att detta härliga evangelium är så klart är det tragiskt nog ändå så att många inte vill veta av sitt himmelska medborgarskap. Därför ger Ordet oss allvarliga varningar så att vår blick åter fästs vid Honom som gett sitt liv för att vi skulle vara hans i tid och evighet. Lägg därför bort all orenhet och all ondska och ta ödmjukt emot ordet.
Jag behöver dig, o Jesus,
och jag hoppas se dig snart
vid din Faders högra sida
där din ära strålar klart.
Där hos dig, med dem du vunnit
med ditt blod så dyrt en gång,
får jag sjunga, evigt sjunga
Guds och Lammets nya sång.
(F Whitfield, L Sandell)
