Inkommande söndag, domsöndagen, talar om den stora räkenskapsdagen då Jesus ska dela in alla människor i två hopar. Den ena hopen ställer han på sin högra sida och inbjuder dem till den härliga gemenskapen i Guds rike, det som har tillretts åt dem från världens begynnelse. Den andra hopen står till vänster och döms att tillbringa evigheten med djävulen och hans änglar.
Kan Gud vara så grym, undrar många. Hur kan kärlekens Gud skicka människor till helvetet?
Den avgörande dagen är faktiskt inte domens dag, utan idag. Redan nu är människorna nämligen indelade i två hopar. En del vill följa Jesus, och andra bryr sig inte om honom. När Jesus delar in människorna i rättfärdiga och orättfärdiga tar han sin utgångspunkt i det som har skett här och nu, idag. Då visar det sig vad som verkligen håller.
För dem som kallas de rättfärdiga finns inget att visa på i det egna livet. När Jesus visar på hur de mättat de hungriga, besökt de sjuka osv är de mycket förvånade. Skulle vi ha gjort det? De vet själva om sin bristfullhet.
Helt annat är det med de orättfärdiga. De räknar upp sina meriter. De är nöjda med vad de uträttat. Men det håller inte. De blir underkända. För deras förmenta goda gärningar är fläckade av deras synd.
Det finns en enda sak som håller: att vara klädd i Jesu rättfärdighet, den som han vann genom sitt syndfria, ställföreträdande liv. Den rättfärdigheten klädde han på oss i vårt dop. Och om vi har de kläderna på oss här i tiden så ska de också vara ett vittne på domens dag. Det är bara i Jesus vi har frimodighet att komma fram inför honom. Och det är bara det som Jesus gjort som håller att visa på. Men utan honom är blott synd och död, som det heter så allvarligt i en sång.
Iklädda den dräkten får vi också vara med och tjäna honom i våra medmänniskor. Och vi ber honom vägleda oss genom sitt Ord så att gemenskapen med honom bär frukt.
Men, Herre Jesus, lär du mig
att leva mera helt för dig
den lilla tid jag har igen
på vägen hem till himmelen!
(N Frykman, SH 489)
