Denna vecka omspänner ”Inför helgen” både fjärde söndagen i advent och julhelgen. Först möter ännu adventstidens profetiska budskap: Herren är nära. Sedan följer julaftonens förväntansfulla blickande mot Betlehem och juldagens explosion av glädje över att vi har fått en Frälsare. Men till julhelgen hör också annandagens blodbestänkta budskap om hur de första lärjungarna fick uppleva följderna av att vara Kristi vittne, och hur korset även följer oss idag.
Det är lätt hänt att vi glömmer korset när vi framför oss har julkort med den lyckliga familjen i den till synes fridfulla miljön bland djuren i Betlehems stall, eller står mitt i den ytliga glädjen med tomtar och julklappar. Men redan på annandag jul ser vi hur Stefanus, den förste martyren, blir utsatt för de fientliga judarnas stenregn för att han frimodigt bekänt sin tro på den korsfäste och uppståndne Messias, Guds Son. Och efter bara ett par dagar, på Menlösa barns dag, påminns vi om världens ondska som en gång uttrycktes genom den grymme kung Herodes mord på oskyldiga barn.
Det finns en sång som börjar Jesus kom till jorden för att dö. Den uttrycker koncentrerat sambandet mellan Jesu födelse och hans sista dag i förnedringens tillstånd, när han hängdes på ett kors, utsatt för skam och tortyr.
Likväl var det som änglarna sjöng på markerna utanför Betlehem ingen lögn. Friden hade kommit till jorden. Men den friden var inte en sådan frid som världen ger. Friden kom som en himmelsk gåva, när Gud lät sig förnedras att födas som ett barn, helt beroende av sina jordiska föräldrar Maria och fosterfadern Josef. Den friden beskriver Paulus i Romarbrevets femte kapitel: När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.
Som kristna värdesätter vi den friden högre än att leva i en yttre frid och välgång. Några väljer också idag att ge sitt jordiska liv för att inte mista friden med Gud. Vi som får uppleva en yttre frid, med jordisk välfärd, behöver påminnas om hur dyrköpt den sanna friden är. Då blir mötet med barnet i krubban en stor glädje.
O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
(A Kock, ”Adams julsång”)
