Passionssöndagen eller Lidandets söndag, den femte söndagen i fastan, inleder djupfastan eller passionstiden med temat Den förkastade Medlaren. Evangelietexterna kännetecknas av de judiska ledarnas allt hårdare motstånd mot Jesus. De kräver att han ska lägga fram sin fullmakt att undervisa (Matt 21). Jesus parerar skickligt deras krav och gör sedan en hård attack, som ingen lyssnare kunde misstolka. Han citerar från psalm 118, en psalm som judarna sjöng vid påskmåltiden och som kan ha varit den sista som Jesus sjöng tillsammans med sina lärjungar på skärtorsdagen.
Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon.
Jesus är den hörnsten som utgör grundvalen för hans kyrka. Man har också tänkt sig att hörnstenen kan avse den sista stenen som fogas in i ett valv eller en bro och som är helt avgörande för att valvet ska vara stabilt. Vanligen tänker vi på en hörnsten i grunden till ett hus.
Men judarnas ledare insåg inte hans betydelse. De ville röja honom ur vägen, för enligt deras mening hädade han. Hörnstenen blev för dem en stötesten, en klippa till fall. Vi kunde också med Paulus i Rom 9 säga att han var en snubbelsten. Judarna strävade efter lagens rättfärdighet. Eftersom Jesus lärde att han själv är och ger dem som tror på honom den rättfärdighet som öppnar vägen till himlen utan våra egna gärningar blev han en sten som de snubblade över.
När Petrus några veckor senare predikade i templet, efter att Anden fyllt apostlarna med den fullkomliga insikten om Jesu person och verk, kopplade han ordet om stötestenen till kristendomens exklusiva budskap (Apg 4:12): Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta. Detta budskap är också i dag en stötesten. Att påstå att det bara är via Jesus vi kan komma till himlen anses högmodigt, och därför har missionsbudskapet tonats ner i vår tid på många håll. Det anses för utmanande och farligt.
Men den som hoppas på Jesus kommer aldrig på skam.
Så du själv för mig har blivit
denna enda frälsningsgrund
varpå jag mitt hopp kan bygga,
trygg och säker varje stund.
Lär mig då, o käre Jesus,
att i allt se upp till dig
och att på din nåd allena
uti allt förlita mig!
(L Sandell, SH 161)
