Ingen lär vara okunnig om vad det betyder att ha hemlängtan. Längtan efter det himmelska hemmet är nog ovanligare. Det är troligt att den pågående pandemin har vänt flera blickar uppåt än annars – många är de gamla som är isolerade från nära och kära och som längtar efter att möta Jesus. Men hur är det med alla yngre? Behöver man himlen i dag?
Den här söndagen, den tredje söndagen efter påsk, har ett härligt budskap. Texterna riktar in våra blickar mot det osynliga, det eviga, den överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt (episteltexten från 2 Kor 4:16–18). I den gammaltestamentliga läsningen pekar Jesaja på det fridsförbund som inte vacklar, även om bergen viker bort och höjderna vacklar (Jes 54:7–10). Evangelietexterna är alla hämtade från Jesu avskedstal, det tal som han höll strax innan hans lidande började och där han förbereder lärjungarna på den tid när han inte längre finns kvar hos dem.
En av söndagens texter, som utgör den allra första början av Jesu avskedstal (Joh 14), ger oss vissheten att vi inte behöver oroas i Jesu sällskap: Låt inte era hjärtan oroas. Han grundar tryggheten på att det finns många rum i vår Fars hus. Det finns plats för dig och mig där! I den nuvarande andra årgångens text läser vi Guds tankar och plan: hur Jesus har uppenbarat Faderns namn för dem som Han tagit ut ur världen och gett Honom (Joh 17:6–8). Under de gångna veckorna har vi fått undervisning om hur Gud åstadkommit detta. Det temat fortsätter nästa söndag då Jesus ber att Fadern ska bevara alla dessa för det onda.
I denna onda tid har vi ingen trygghet i något av det jordiska som människorna vanligen hoppas på. Den lilla onda partikel som visat sig ha så stor makt kan fullständigt slå sönder allt det människan förlitat sig till. Därför är det så mycket viktigare att vi vänder oss till den makt som räcker över allt, som har besegrat det onda och som ser till att det onda får en gräns. Vi har under påsktiden sett beviset för att Gud har segrat och vi har fått lära oss att han inte tillåter något som han inte använder till det bästa för hans barn. Därför får vi göra Paulus bekännelse i Rom 8:18 till vår egen:
Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår.
Skulle vi inte längta efter den tillvaron? Och den lovar Jesus åt alla som förtröstar på honom, när det inte finns något som verkligen håller i denna värld.
Jesus oss följer, bär oss också,
hem vill han ha oss, hur det må gå.
Och när vi kommer hem till vår Gud,
stämmer vi in i lovsångens ljud.
(F Havergal, A Nilsson d y; SH 495)
