Den gammaltestamentliga texten på sjätte söndagen efter Trefaldighet, som bär rubriken Kärlekens lag, återger ett dramatiskt budskap från profeten Samuel. Han möter Israels förste kung Saul efter hans seger över amalekiterna (1 Sam 15). Saul hade fått i uppgift att straffa amalekiterna för att de ställde sig i vägen för Israel när de drog ut ur Egypten. Och det gjorde han, men inte så som Gud hade sagt. Detta onda folk skulle vigas åt förintelse. Men Saul skonade det bästa och det näst bästa av boskapen, allt som hade något värde.
På Samuels tillrättavisande fråga svarar Saul att han ville spara det för att offra åt Herren. Lydnad är bättre än offer och lyhördhet bättre än baggars fett, kontrar profeten. För upproriskhet är trolldomssynd och trots är synd och avguderi.
Det lär i tiden ha gjorts undersökningar om kyrkokollekternas storlek under olika tider på året. På den tiden när skattedeklarationen skulle lämnas in ett givet datum noterades en märkbar höjning strax efteråt. Man kan läsa ut från detta att en och annan hade dåligt samvete över sin deklaration och ville kompensera genom att öka på kollekten. Olydnad kompenserades genom offer.
Nu vet jag inte hur vetenskaplig en sådan slutsats är, men reaktionen är mycket mänsklig. Man tänker: ”Har jag gjort något fel kan jag rätta till det genom ett offer.” Vi vill gärna ”bättra på” det som Gud har sagt genom att tillföra mera ”kärlek”. Och ännu mera: många drar sig inte för att helt kallt nonchalera Guds ord och hävda att de, i motsats till Bibeln, representerar en mera kärleksfull attityd.
Vi har lätt att känna med Saul. Visst verkade det hårt och kärlekslöst att utföra Guds order. Boskapen hade ju ett värde som man kunde ta till vara. Det fanns bara ett problem: Gud hade sagt annorlunda.
Så är det också för en kristen. När vår egen uppfattning om vad som är rätt och kärleksfullt kolliderar med Guds Ord är det Ordet som gäller. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus (2 Kor 10:5).
Denna söndag tar fram Guds heliga lag i all dess skärpa. Den straffar och förödmjukar oss. Men den visar oss också på frigörelsen: Jesus Kristus har själv blivit det offer som gäller som försoning för alla våra synder. I Honom finns både lydnad och offer och det räknar han oss till godo. Vi kan i glädje följa honom och veta att det är välsignat att ha hans Ord som rättesnöre.
Lär mig din rena lära rätt fatta och förstå,
den i mitt hjärta bära och ej ifrån den gå,
att jag i handling vet på dina bud att akta
och helig mig betrakta i din rättfärdighet.
(G Ollon, psb 408)
