Kristi förklaring är den gamla benämningen på den händelse som utspelades på ett högt berg med Jesus, Mose och Elia som huvudpersoner och med tre lärjungar som vittnen. Det var ett av de få tillfällen när Gud uppenbarade sin härlighet i Kristus på ett synligt sätt.
Vid ett annat tillfälle beskriver Jesus sin härlighet på ett rakt motsatt sätt. Evangelietexten från Joh 13:31–32 berättar om den sista kvällen innan hans lidande börjar. Judas har nyss lämnat gruppen i sitt svarta uppsåt att förråda Jesus för hans fiender. Jesus ska snart gå till Getsemane och fängslas, för att gå in i ett fruktansvärt lidande som slutar med den värsta tortyr och skam som människor har tänkt ut: döden på korset. I den stunden säger han att Gud är förhärligad i Människosonen och att Gud ska förhärliga honom snart.
Hur kan det som nu ska ske förhärliga Människosonen? Åtminstone kunde inte Jesu lärjungar begripa det, för de såg de följande dagarna som ett stort misslyckande. Men ändå hade ett förhärligande redan skett, och nu skulle Människosonen ytterligare förhärligas.
Guds härlighet visar sig för det första när hans ord går i uppfyllelse. Så skedde i den stunden när Judas gick för att förråda Jesus. I sin översteprästerliga förbön sade Jesus att detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas (Joh 17:12). Även i allt annat som Jesus gjorde uppfylldes Skriftens ord genom profeterna. I detta förhärligades Gud som står vid sitt Ord. Då må människor anse Ordet vara dårskap, men det är en Guds kraft.
För det andra förhärligas Gud när Människosonen till punkt och pricka utför sitt frälsningsverk, både hans rena och syndfria liv som räknas oss till godo och hans oskyldiga pina och död, som var straffet för den synd vi har gjort och borde ha lidit för i helvetet. När Jesus hängde på korset, utblottad och i den största skam och vanära, verkställdes förhärligandet. Ett återsken av det var allt det mäktiga som skedde i Jesu dödsstund. Beviset för att allt var gjort var hans segerrika uppståndelse.
Inför detta mysterium som vårt förstånd inte kan fatta kan vi endast falla ner inför Gud i tillbedjan och lovsång, och vänta på den dag när vi ska se honom i hans fulla härlighet.
O, låt mig se dig, låt i fröjd och smärta
min blick få vila vid din korsgestalt!
Inprägla, Herre, djupt uti mitt hjärta
den sanningen, att du fullbordat allt!
(Adi Sjöblom, SH 41)
