Tänk er hur nyhetsmedia skulle rapportera från Jerusalem under påsken år 30. Först skulle man berätta om en rättegång mot en berömd profet, kallad Jesus från Nasaret, som ansågs vara judarnas kung. Man skulle ha beskrivit hur han avrättades genom korsfästelse, och hur dagen blev dramatisk genom ett mystiskt mörker och en jordbävning som gick rakt genom templet. Ett par dagar därefter skulle man berätta att det gick rykten om att profetens kropp hade försvunnit ur sin grav tidigt före gryningen och att det var full panik bland judarnas andliga ledare.
Men den verkliga omvälvningen skedde i Jesu lärjungaskara som var slagen till intet av besvikelse och hopplöshet. Särskilt för en av lärjungarna var de två dygnen fram till uppståndelsemorgonen en pina utan like. Petrus hade förnekat sin Mästare, precis som Jesus hade sagt åt honom i förväg, och trots att Petrus ivrigt bedyrade att han aldrig skulle kunna göra något sådant hade han ändå gjort det. Den dagen, när hans Mästare hade förts till avrättningen, var det värsta som kunde hända. Nu var allt slut.
Men Petrus, hur kunde du glömma att han hade sagt i förväg att det skulle gå så här? Och varför glömde du att han sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen? Varför var alla lärjungarna så tröga att tro vad Jesus hade sagt?
Tänk att människor glömmer sådant också i dag och är lika tröga att tro evangelium! Långfredagen blir för många människor bara en extra ledig dag. Påskdagen är för de flesta knappast någon stor jubeldag, särskilt inte i år när man inte kan gå på teater eller musikevenemang eller gå på restaurang och äta gott.
Ändå borde budskapet vara lika omvälvande för oss i dag: att den korsfäste, som blev så grymt och orättvist avrättad, lever och är med oss. Och att han tack vare det han gjorde ger evigt liv i hans gemenskap – ett fantastiskt hopp mitt i världens jämmer över hur allt håller på att gå överstyr.
Gud vill berätta oss något genom lärjungarnas tröghet och förnekelse. Människans hjärta är ont och motsträvigt mot Guds ord. Jesus kommer också den här påsken med sitt enastående budskap till oss klentrogna: Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet (Upp 1:17–18). För alla som skälver av oro och känner det hopplöst måste vi berätta denna omvälvande nyhet.
Upp, min tunga, att lovsjunga
hjälten som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften efter Skriften,
nu i ära träder fram.
(V Fortunatus, S A Forsius)
Välsignad långfredag och en glad påsk med den uppståndne!
