Mitt inne i den glädjefyllda påsktiden vänds våra blickar mot himlen. Längtan efter den härlighet som Jesus berättat om så tydligt, särskilt i sitt avskedstal, växer starkare ju mer vi får del av nöd och lidande som synden fört in i vår värld. Under väckelsetider har man älskat de så kallade hemlandssångerna.
”Hos Gud är idel glädje! Här trycker mången nöd, här får jag ofta sucka och äta tårars bröd.”
”Mitt hem är där, där ingen sorg skall trycka och ingen synd skall plåga liksom här.”
”Där i himlen, där i himlen får du vila ut en gång.”
”Se, jorden har ej den ro jag söker, nej, jag längtar till Guds stad.”
Den här tonen hörs allt mera sällan åtminstone i den förkunnelse som sprids via våra massmedier. Det är knappast svårt att räkna ut varför det är så. Under tider av nöd och sorg drivs vi att söka det som är där ovan, men när vi har det bra till det yttre blir vi lätt fängslade av frågor som gäller vårt välbefinnande här i tiden. Huvuduppmärksamheten riktas mot vårt ansvar för miljön – den viktiga frågan blir hur vår planet ska överleva. Vi vill ju stanna kvar här där vi har det bra. Men Bibeln säger att vår planet ingalunda ska överleva! Den är i sin upproriskhet mot Skaparen dömd att gå under.
Men just därför kom Jesus: för att bereda plats åt oss i hans och vår Fars hus. Innan han lämnade sina oroliga lärjungar för att ensam utlämnas att dö på korset lugnade han dem: Låt inte era hjärtan oroas. Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14). Och när han hade uppstått och visade sig för dem gav han dem sin frid. I denna frid skulle de trots dödligt hot sprida budskapet om hans uppståndelse och försäkra hans efterföljare en bättre tillvaro, även om de för en kort tid skulle drabbas av lidande och död. Ständigt visade de på deet allra viktigaste: Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden (Kol 3:2).
I detta kan också dagens oroliga människor finna tröst, om vi bara förmår lyfta blicken.
Jubla, min ande, snart är du där,
slipper då känna syndens besvär,
slipper då synda, slipper då tro.
ljuvliga vila, saliga ro!
(F A Havergal, A Nilsson d y)
