Vad är det som vi mest borde vara rädda för att höra av Jesu mun? Det är nog det som han uttalar i slutet av bergspredikan, när han berättar om hur han på ”den dagen” ska möta människor som påstår sig vara hans profeter men i själva verket är vargar i fårakläder: ”Gå bort från mig, ni förbrytare.”
Gå bort! Jag har aldrig känt er. Så fruktansvärda ord.
Många vill inte tänka sig att Jesus, den gode Herden, den kärleksfulle Frälsaren, skulle ta sådana ord i sin mun. Han kan väl inte visa bort någon, och dessutom göra det oåterkalleligt, som en evig skilsmässa från hans gemenskap?
Den här söndagen utgör en skarp kontrast mot förra söndagens ljus och härlighet, som strålade kring Jesus när han samtalade med Mose och Elia på berget. Nu handlar det om farorna med falska profeter, risken att blanda sanning och sken. Det är ett tema som i många kyrkors predikstolar inte är populärt. Att ta sådana ord i sin mun som ”gå bort från mig” är allt annat än det som man vill predika.
Men likväl är det vår Frälsare själv som säger det. Han säger det för att många väljer en annan väg än den enda som leder till himlen. Många bygger sitt liv på en annan grund än på den enda grunden som håller, Klippan Kristus. Därför måste det sägas: det finns en uttalad risk att vi en dag måste höra de ord som är de värsta orden vi kan få höra.
Men i dag är nådens dag, när vi hör Herren Jesus säga: Kom till mig! Och han säger också, att han aldrig ska kasta ut den som kommer till honom.
Den som har Sonen, han äger livet,
så vittnar Ordet till evig tid.
Den ej har Sonen, han har ej livet –
hur hårt det ljuder, det blir därvid.
(L Sandell)
