Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
Jesaja 53:5
Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.
1 Joh 2:2
Jesaja förkunnar här hur Jesus blev genomborrad och slagen p.g.a. våra synder. Såsom vi människor är i oss själva finns det hos oss inget som skulle kunna väcka sympati hos Gud gentemot oss. I stället finns en avsmak hos honom i förhållande till allt vi är och gör; vi är syndare. Men Gud lämnade oss inte åt vårt öde (trots att han inte hade någon skyldighet att göra det). Han blev människa i Jesus och tog själv på sig det straff som vi förtjänade. Det är det Jesaja talar om ovan, redan flera hundra år innan det inträffade.
Vad varje människa måste förhålla sig till är frågan: Är Guds försoningsoffer tillräckligt, d.v.s. har jag därigenom förlåtelse för mina synder, eller är det inte tillräckligt? Den som anser det vara tillräckligt har också vad som följer av det, syndernas förlåtelse. Den som inte anser det vara tillräckligt är ännu kvar under Guds onåd, såsom det beskrevs ovan.
Men finns det något skäl att bli kvar under Guds onåd, när vi ser hur långt hans kärlek sträcker sig? Var har man någonsin sett att en domare skulle ha frikänt en dömd genom att ta dennes plats? Just det är det vad det handlar om här. Gud tar på sig det straff vi förtjänade. Hans försoningsdöd räcker för dig. Det får du lita på!
Jesper Hansen
