Fastlagssöndagen riktar våra blickar mot det största lidande och det största mörker som någonsin funnits på vår jord: att Guds Son måste gå till Jerusalem för att lida och dö för mänsklighetens brott.
Hur mörkret tätnar i vår värld,
så mörk en natt ej fanns
som omkring Jesu sista färd
med kors och törnekrans.
På sin väg mot detta lidande gav Frälsaren oss allvarlig vägledning. Han sade att vi kommer att höra krigslarm och rykten om krig. Han talar om pest, svält och jordbävningar. Han talade om lidande och förföljelse för dem som följer honom, och om falska profeter. Sådant är i högsta grad aktuellt i dag. Men samtidigt sade han (Matt 24:6): Se då till att ni inte blir skrämda.
Det sägs att sanningen är det första offret i krig. För oss som har Guds ord ska inte lögnens makter förvirra oss. Hans Ord ska aldrig förgås, även om jord och himmel gör det.
I Psaltaren läser vi (Ps 91): Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: ”Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på.”
Jesus har befäst dessa ord. Han har lärt oss, att hans får aldrig någonsin ska gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur hans hand (Joh 10:28). Det lovar han, eftersom Han och Fadern är ett, och för att han har all makt. Hur än hans barn får lida i jordisk mening står hans löfte fast: att den eviga förtappelsen, som utan hans frälsningshandlande hade varit vårt öde, inte ska drabba oss. Han har uppstått och vill att alla de som tror på honom en dag ska uppstå till evigt liv i gemenskap med honom. Så älskar Gud.
O kärlek, som av natt och nöd
och död ej övervanns,
vinn oss, vinn världen med din glöd,
ditt kors, din törnekrans.
(B Jonzon)
