När detta veckobrev sänds ut är det Marie bebådelsedag, ”vårfrudagen”, den 25 mars. Numera har högtiden vanligen börjat firas på den närmaste söndagen. Det är nio månader till jul och vi uppmärksammar den händelse som Lukas berättar om: ängeln Gabriel kommer till en ung jungfru i småstaden Nasaret för att berätta att hon kommer att bli mor till den Högstes Son, kungen över Jakobs hus.
Redan långt tidigare hade Gud berättat att denna son ska födas. Första gången var när Adam och Eva hade låtit sig luras att synda mot Gud i paradiset. Då sade Gud till ormen att ”kvinnans säd” ska krossa hans huvud. Språkligt syftar detta på en man. Den mannen skulle inte bara vara kvinnan Marias son, utan han skulle vara Guds Son. sann Gud och sann människa. Det under som vi nu firar, Jesu avlelse av Helig Ande, är det största av alla under. Därför har det mänskliga förnuftet, vilselett av ormens försåtliga angrepp, också försökt undergräva den historiska sanningen i detta.
Marie bebådelsedag infaller i fastetiden. I år är det midfastosöndagen som tävlar om uppmärksamheten i vår gudstjänst. Midfastosöndagen är det himmelska brödets söndag. Då träder kvinnans son fram som Livets bröd, som ger världen liv. Han mättar fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med fem bröd och två fiskar. Han undervisar på ett svårfattligt, rentav anstötligt, sätt om hur han ger sitt kött för att världen ska leva. Det leder till att många av hans lärjungar drar sig undan och slutar följa honom.
Men genom Petrus’ ord har vi fått en bekännelse som också borde bli vår egen, med tröst och salighet mitt i en svår tid: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh 6:68f).
O Kristus, oss benåda så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda, liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens väsen trängtar
till din rättfärdighet.
(E Kreuziger, O Petri)
