Den femte söndagen i fastan inleder djupfastan, eller den egentliga passionstiden, med temat Den förkastade Medlaren. Nu tilltar hatet mot Jesus och judarnas ledare blir alltmer övertygade om att han måste röjas ur vägen. Jesus blir också alltmer öppen i sitt självvittnesbörd, där han beskriver sig själv som Jag Är, det namn som judarna var förbjudna att ta i sin mun, vid hot om dödsstraff. De skriftlärda och fariséerna är en dödspatrull som söker efter möjligheter att eliminera självaste Livsfursten.
Men ännu var det inte deras tid. Stunden när de skulle lyckas – när de trodde att de hade lyckats – hade ännu inte kommit. Gud bestämde också den saken. Han råder över mörkrets makter. Han ger själv sitt liv, ingen tar det ifrån honom.
Jesu motståndare kunde inte begripa att Jesus sa: ”Den som bevarar mitt ord ska aldrig någonsin smaka döden” (läs Joh 8:46–59). Hade inte deras far Abraham bevarat Guds ord, eftersom han hade dött? Men Jesus Är före Abraham. Trots att det vittnesbörd som Jesus gett under sin korta verksamhet klart visade att Han var den som profeterna hade talat om, Messias, lät motståndarna sig inte överbevisas om att den man som stod framför dem var Guds Son, som var av evighet.
Denna dödspatrull var inställd på att ta livet av den Försonare som Gud hade sänt för att frälsa världen. De lyssnade inte till hans undervisning, eftersom de menade att han var en lögnare, besatt av en ond ande. Därmed dömde de sig själva till döden – den eviga förtappelsen.
Också många lärda i vår tid dömer sig själva till döden genom att inte bevara Jesu ord. Dödspatrullen går omkring för att underminera Ordet, ja, hugga det i stycken. Men de kan inte gå längre än Gud tillåter dem, och en dag ska han döma dem. Då ska det visa sig för alla att Livet segrar.
Den som har Sonen, han äger livet,
så vittnar Ordet till evig tid.
Den ej har Sonen, han har ej livet –
hur hårt det ljuder, det blir därvid.
(Lina Sandell).
