”Han kommer saktmodig, ridande på en åsna.” Så presenterar profeten Sakarja Jesus när han rider in i Jerusalem inför Stilla veckan. Människomassorna hyllar honom och ropar: ”O Herre, fräls!” När Jesus kommer till templet händer något som bryter stillheten. I själva verket gör Jesus revolt (Mark 11:15 m fl). Hans vrede rasar över den marknad som förstört Herrens tempel och gjort det till ett rövarnäste.
När Guds helighet möter människans onda natur slår det gnistor. Här finns själva grundorsaken till varför Gud måste göra ett så radikalt beslut att han sände sin Son till världen. Världen hade hamnat i den ondes våld. Han hade rövat bort Guds egendom, människorna som Gud hade skapat till gemenskap med sig. Därför måste han handla. Han måste besegra sin fiende på hans planhalva.
Nu gick Jesus mot slutstriden. Han mötte den verklighet som hade präglats av djävulen. Det kunde inte bli annat än strid. Men när han sedan stod inför sina fiender var han tyst. Då var han som ett lamm som förs bort för att slaktas, som ett får som är tyst inför dem som klipper det (Jes 53:7).
Så måste också vi kristna träda upp mot ondskan där den möter oss, om det sedan är med krigets brutalitet eller med den falska lärans försåtliga locktoner. Överheten bär inte svärdet förgäves, den ska bekämpa den yttre ondskan. Kristi kyrka bär Andens svärd och det ska inte brukas med med våld, men likväl med kraft. Och vi ska inte glömma att vi, trots att vi tycker oss vara fromma jämfört med krigets brutala ondska, har samma skuld till att Lammet måste utstå lidande i syndares ställe. Guds vrede uppenbarar sig över all orättfärdighet.
Stilla veckan möter oss nu med dessa kontraster. Och när vi kommer framåt en vecka blir kontrasterna ännu tydligare: den svåraste kamp och den värsta vanära byts i triumf och seger. Det kan ge oss, som plågas av oro och vånda över hur ondskan ser ut att triumfera, det hopp som ger Jesu lärjungar den stora tryggheten: en dag ska vi med alla martyrer lovprisa Lammet, som bar världens synder.
Där går ett lamm och stilla bär
all världens syndabörda.
I tålamod det villigt är
att låta grymt sig mörda.
Det nu sin gång till ända bragt,
det blir på slaktebänken lagt
och vill där tyst förbida.
Det utstår ångest hån och nöd,
det lider utan skuld den död
som syndare bort lida.
(P Gerhardt, L Stenbäck)
(Bild: James Tissot)
