Första söndagen efter påsk bär temat Uppståndelsens vittnen. Från händelserna kring den Uppståndne själv förflyttas vår blick till de människor som han hade kallat att vara hans vittnen. Och det handlar inte om starka och trosvissa människor som bjuder på inspirerande föredöme varken i aktivitet eller i övertygelse. Det handlar om svaga, rädda och tvivlande lärjungar.
En av huvudpersonerna lyfts fram i evangelierna för att han tvivlade. Av någon anledning var Tomas inte med när Jesus visade sig för sina lärjungar. Av rädsla för judarna var de samlade bakom låsta dörrar. De hade hört om ängelns vittnesbörd av kvinnorna, men de ansåg att de pratade väder. Så visade sig den Uppståndne för dem och de blev glada. Nu fick de själva se. Men Tomas då? Han fick ju inte se honom, och han kunde inte tro. Det räckte inte att de andra berättade.
En vecka senare fick Tomas chansen. Jesus gav honom ett trovärdigt bevis för att han verkligen hade uppstått. Tomas fick se hans sår och han erbjöds möjlighet att testa att det var äkta sårmärken. Jesus föraktar inte lärjungarnas svaghet och tvivel. Just dessa klentrogna och tvivlande människor skulle bli hans vittnen ända till döds. Så lyfter Jesus fram det som är större än att själv få se: ”Saliga är de som inte har sett men ändå tror.”
Gud har valt att låta uppståndelsens budskap bäras fram utan yttre bevisning. Han kunde ha samlat judarnas ledare vid graven för att bevittna uppståndelsen. Han kunde ha låtit deras skrivare avge en utförlig berättelse hur den gick till. Han kunde ha kallat lärjungaskaran att närvara vid det stora ögonblicket. Men han valde att låta det bero på tro, inte på åskådning. ”Er tro skulle inte bygga på människors visdom, utan på Guds kraft” (1 Kor 2:5).
Bevisningen för det som hänt, och det som är själva grundvalen på vår tro, är ändå mycket fast. Den gamla judiska domarregeln säger: ”Varje sak ska avgöras efter två eller tre vittnens ord” (Matt 18:16). Detta understryker Paulus när han i 1 Kor 15 anför sina bevis. Han nöjer sig inte med en omgång av två eller tre vittnen, utan tredubblar dem: Skriften vittnar om att Kristus dog, blev begravd och uppstod; sedan visade han sig för Kefas, för de tolv, och för mer än femhundra bröder – och som ännu en tredje bevisning visade han sig för Jakob, för alla apostlarna, och slutligen för Paulus själv.
Därför får vi nöja oss med Skriftens vittnesbörd i fråga om sådant som vi inte kan utforska: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser. Genom tron fick fäderna sitt vittnesbörd. Genom tron förstår vi att universum har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt” (Hebr 11:1–3).
Kom, o Jesus, och styrk oss med kraften från dig,
kom och uppliva modlösa hjärtan.
Hjälp oss troget och stadigt att följa din stig
och att uthärda korset och smärtan.
Fyll vår tro med din glöd,
ge åt hoppet ditt stöd,
i ditt hägn låt oss alla bevaras.
Hör vår bön, var oss när,
du som hjälparen är.
Låt din bild i vårt hjärta förklaras.
(M v Bonsdorff)
Bild: Tvivlande Tomas, Caravaggio (1571–1610).
