Jesus grät. Han hade just ridit på en åsna mot Jerusalem och blivit hyllad som en hjälte. Men när han ser staden och det fantastiska templet överväldigar sorgen honom: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig frid!” Detta folk hade besökts av Herren och fått sin tid att vända om, men inom några dagar skulle de ropa ”Korsfäst!” och utlämna honom, sin Frälsare, till de romerska bödlarna.
Inför sitt lidande bad han: ”Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet” (Joh 17:24). Den bönen blev besvarad. Fadern hade gett honom ett folk som ingen kunde rycka ur hans hand. Men han hade önskat att många fler skulle ha varit med bland dem. Men de ville inte. De förstod inte den tid då Herren besökte dem.
Vi upplever också en besökelsetid. När det är oro i världen, som det är i dag med krig, pandemi och klimatångest, brukar det ofta bli väckelser. Människor frågar vad Gud vill. Men ser vi någon väckelse? I stället är det som det står om den fjärde vredesskålen i Upp 16:9: ”Människorna brändes av stark hetta och hädade Guds namn, han som har makt över dessa plågor. Men de omvände sig inte så att de gav honom äran.”
Tänk om du hade förstått att det bara är Jesus som ger dig frid! Då skulle han få glädja sig över att du får vara med honom och se hans härlighet. Men tänk om du inte förstår – och möter ett öde av helt annat slag, som Jesus också många gånger varnar så starkt för. Tänk om han själv måste uttala förbannelsen över dig på den yttersta dagen. Tänk så onödigt och bedrövligt – han gav ju sitt liv för att du skulle få leva med honom för evigt.
Har du frid, säg, har du funnit
liv i Jesu dyra blod, som för dig på korset runnit?
Se då upp med fröjdfullt mod!
Du har då till evig tid verklig frid.
(L Sandell)
