Att skryta över sig själv är inget som uppskattas. ”Eget beröm luktar illa” brukar det sägas. I Jesu liknelse om farisén och tullindrivaren i templet (Luk 18:9–14) upplever vi direkt motvilja mot farisén som skryter över sig själv. Han tackar Gud – vilket i sig inte är något ont – men hans blick vilar inte på Guds goda gåvor utan på sig själv. ”Jag, jag, jag” är hans blickpunkt. Och hos honom finns mycket berömvärt, i hans egna ögon. Men inför Gud har han inget att skryta med.
Man brukar också tala om att slå sig för bröstet, i betydelsen att man skryter. Det finns en person i Jesu liknelse som slår sig för sitt bröst i en annan sinnesstämning. Tullindrivaren står långt bakom och har en självinsikt av helt annat slag än farisén. När han slår sig mot bröstet är det av smärta över vad han upplever i sitt hjärta. Han ser sin synd. Han ber Gud om förlåtelse.
Jesus ger sin dom: ”Han gick hem rättfärdig, inte den andre.” Han hade inget att skryta med inför Gud. Också inför människor bar han på skuld. Men Jesus vittnade inför en annan tullindrivare, Sackeus (Luk 19), att Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat. Han kom inte för de rättfärdiga som berömde sig av sina egna meriter. De drog på sig vrede genom att de vände sig bort från Frälsaren.
I vår tids psykologi anses det vara viktigt med förstärkning av självkänslan. Visst behöver både föräldrar och ledare veta när det behövs uppmuntran och beröm, men vi behöver också en sund ödmjukhet. Och det går inte att tillämpa mänsklig psykologi på vår relation till Gud.
I Romarbrevets tredje kapitel lär oss Paulus att allt vårt beröm är uteslutet. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men den som genom Guds heliga lag fått självinsikten att han saknar all egen berömmelse inför Gud och tröstar sig med att Jesus har lidit döden för ogudaktiga, har i honom all sin berömmelse. Paulus skulle ha mycket att berömma sig av, men han bekänner (2 Kor 12:9): ”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig.”
Så vilar det i Herrens råd
om vi skall frälsta bliva.
Men det står fast att han sin nåd
vill åt oss alla giva.
Vi själva är blott skröplighet.
I Gud är all vår salighet.
Ske honom pris och ära!
(P Speratus, O Petri)
