Från min barndom minns jag hur jag stod i begrundan inför stolpar med en plåtskylt: ”Se upp! Livsfarligt!” Jag funderade över om man menade att det var livsfarligt att se uppåt. Det var naturligtvis en högspänningslinje man varnade för.
Vi står inför en dubbelhelg när de här orden är aktuella, men i första hand som ett råd. Mitt i det tilltagande mörkret får vi se uppåt mot ljuset, mot ett kommande härligt bröllop på Sions berg. Vi ser uppåt mot det himmelska Jerusalem, där de saliga som avsomnat i tron på Frälsaren redan samlas, fria från de svårigheter och lidanden som övergår världen. Alla helgons dag, som vi firar på lördag, vittnar om en stor skara som ingen kan räkna, en skara som lovprisar Lammet, sin Frälsare och Herre. På söndag följer vi blicken genom den stora nöden som Jesus har förebådat, men inte med oro och vånda, utan så som han uppmanar oss: med att räta på oss och lyfta våra huvuden, i väntan på vår befrielse.
Från min barndom bär jag också med mig en annan insikt. Den tiden drog man sina egna skidspår över ängar och kullar. Om man såg nedåt på skidspetsarna kunde spåret bli nog så krokigt. Men såg man bort över ängen till ett avlägset träd och fäste blicken där kunde spåret bli rakt och fint.
Med blicken irrande till höger och vänster på allt ont som sker omkring oss är målet ovisst och vägen dit krokig, ja, ofta nog direkt farlig för vår andliga hälsa. Vi har övernog av ”fake news”, också i andligt avseende. Därför behöver vi också en varning: Se upp! Men vi behöver framför allt påminnelsen om att lyfta blicken:
Låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. … Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet (Hebr 12:2, 3).
Till det höga ser mitt öga
genom tårar mången gång,
ty min längtan, håg och trängtan
står till himlen och dess sång.
Och jag glömmer allt mitt ve,
när jag blott dit upp får se.
(H. A. Brorson, L Sandell)
