I Filipperbrevets andra kapitel finns en hymn som beskriver en klassisk kristen troslära: läran om Kristi förnedring och upphöjelse. Förnedringen handlar om att vår Frälsare avstått från sin gudomliga makt och härlighet för att bli en människa i ringhet, frestas i allt som vi människor och låta sig torteras och slutligen dödas. Fastlagssöndagen är tröskeln till den tid när vi ser djupet av Kristi förnedring. Vi riktar vår blick mot Jerusalem för att följa honom på hans lidandes väg.
För lärjungarna verkade det orimligt att lyssna till Mästarens tre gånger upprepade förutsägelse att de skulle gå till Jerusalem för att överlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda att dömas till döden. Deras reaktion var att fundera på vilka som skulle få de främsta platserna när han upprättade sitt rike. Så lite hade de ännu förstått varför han kom. Då tillrättavisade han dem och gav dem insyn i Guds hemliga visdom: Den som vill vara störst ska vara de andras tjänare. Och han själv är det främsta exemplet (Mark 10:45):
Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.
Det här var inte lätt för lärjungarna att fatta. De förstod det inte när han den sista kvällen före lidandet gav det yttersta exemplet på hur han skulle tjäna, genom att tvätta sina lärjungars fötter. Det var ju slaven som skulle utföra denna tjänst, som var så viktig när man kom in till en festmåltid efter att ha gått i dammet en hel dag. Skulle då deras Mästare nedlåta sig till att fungera som deras slav?
Men det var just för det Jesus kom. Han kom fattig och ringa, som ett litet barn, och han skulle inte i sin mänskliga gestalt avslöja sin gudomlighet annat än i vissa glimtar. Därför förbjöd han sina lärjungar att offentligt säga att han var Messias, fram till dess att Anden på pingsten drev dem att vittna om denna stora sanning.
Fastetiden, som traditionen fastställt till 40 dagar före påsk, söndagarna oräknade, inleder vi på askonsdagen. De tre dagarna som föregår askonsdagen brukar kallas fastlagen och kännetecknas på många håll av karneval. Fastlagssöndagen är den första av dessa tre dagar. Den är en del av förfastan och inte en del av den egentliga fastetiden. De två sista veckorna i fastetiden har i traditionen ett eget namn: passionstiden, av vilken den sista veckan är Stilla veckan. Då når vi djupet av Jesu förnedring: långfredagen. Från påskdagen, som inleder påskveckan, börjar sedan jublet över Kristi upphöjelse, som får sin final med Kristi himmelsfärd.
För att du lydde
fram till det yttersta –
döden på korset,
vet vi vad seger,
vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.
(O Hartman)
Bön: Käre Jesus! Tack för att du inte räknade din ära och härlighet hos Fadern förmer än att komma till jorden och bli vår tjänare, och gav ditt liv för oss. Hjälp mig att nu under fastetiden se hur mycket du älskar mig och att kunna spegla något av din kärlek till mina medmänniskor. Amen.
