När Jesus talade med sina lärjungar om sitt förestående lidande använde han en bild från ett känt skeende: En kvinna som ska föda har det svårt, men när hon har fött barnet minns hon inte längre smärtan. Nu ser hon barnet och gläds över det. Det skulle bli smärtsamma upplevelser för lärjungarna, när de skulle se sin älskade Herre och Mästare torteras och korsfästas. Men snart skulle smärtan vändas i glädje – när han hade uppstått.
Denna lilla tid av bedrövelse är samtidigt en bild av den lilla tid när vi som Jesu lärjungar får utstå alla slags bedrövelser i världen. Och på samma sätt som påskglädjen tände liv och framtidshopp hos lärjungarna får vi flytta blicken från tidens vedermödor till det himmelska hemmet. Den stora glädjen är att Jesus har gått till Fadern. Han har all makt och därför finns också kraft bakom löftet: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.
Tiden i betryck och lidande kan kännas mycket lång, och inte alls som en kort, liten tid. När Israels barn tvingades tillbringa 40 år i öknen, helt av egen förskyllan för att de inte trodde Guds löften, upplevdes det säkert inte heller som en kort tid. I själva verket måste alla, som var vuxna vid uttåget ur Egypten, dö innan de fick komma in i det utlovade landet. Men genom Guds underbara ledning, då han mättade sitt folk med manna och vaktlar och gav dem vatten ur klippan, kunde de bevara hoppet om att få komma in i det land som Gud hade lovat dem.
Trots att löftet om att Jesus ska komma tillbaka inte har uppfyllts på två tusen år, är denna tid av jämmer och bedrövelse ändå bara en kort tid jämfört med den evighet av sann glädje och lycka som står kvar för den som följer Jesus och litar på hans löften. För enskilda kristna varierar väntetiden, men i evighetsperspektivet är den mycket kort. I väckelserörelserna har man ofta sjungit om denna tid, och denna hemlandslängtan har särskilt tröstat när det varit onda tider. Vi lever åter i en sådan ond tid, när många börjar fråga efter tingen där ovan. Därför har vi som kristna en stor uppgift att peka på det rätta perspektivet: tänk på det som är där ovan, och tänk på den verkliga bedrövelsen – att i evighet tvingas stå utanför. Det är bara i Jesus som vi har löftet att få mötas på himmelens strand efter en kort, liten tid.
Till det härliga land ovan skyn
vi i tron skådar upp redan här,
ty ett hem, fast fördolt för vår syn,
har vår Jesus berett åt oss där.
Om en kort, liten tid
får vi mötas på himmelens strand.
(S F Bennett, E Nyström)
Bön: Käre Jesus! Hjälp mig att få det rätta perspektivet i mitt liv, så att jag inte uppges av livets bedrövelser utan riktar min blick mot dig och den härlighet du har berett åt mig och alla som älskar dig. Amen.
