Palmsöndagen är ingången till Stilla veckan, där höjdpunkten i vår Frälsares lidande infaller på långfredagen. Stilla veckan utmynnar sedan i den stora segerfesten på påskdagens morgon, då det svarta och mörka plötsligt byts i jubel och ljus.
Palmsöndagen är dagen för Jesu ankomst till Jerusalem. Den dagen jublade människorna ännu, för de hoppades på att han var den som skulle bli kung över dem och befria dem från deras plågoandar, romarna. Men de misstog sig. Jesus var inte en sådan kung. Han var Messias, Davids son, och hyllningsropen passade utmärkt, men han skulle inte upprätta det jordiska kungadömet. Han var en kung, men en kung i förnedring och smärta. Hans rike segrade i kärleken.
En som misstog sig var översteprästen Kaifas. Han var rädd, precis som hela Stora rådet. Han var rädd att de under som Jesus gjorde, inte minst då han några dagar förut hade uppväckt Lasarus, skulle provocera folkmassorna till upplopp så att de med våld skulle göra Jesus till kung. Därför måste han röjas ur vägen. ”Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?” Och Johannes förstår: det här talar inte Kaifas av sig själv, utan Gud lät honom bli en profet för att berätta för Stora rådet att Jesus skulle dö för alla, och inte bara för judafolket, utan för hela världen.
Om det här handlar predikan i vår gudstjänst, som denna gång firas i Hopsala byagård i Kronoby. Efter gudstjänsten fortsätter bibeldagen med en serie föredrag kring ämnet Kyrkan.
