Den femtonde söndagen efter Trefaldighet handlar om Guds nådiga försörjning av det vi behöver för vårt liv, men inte minst det hopp vi har om evigt liv i Kristus. I predikotexten från Matt 6:19–24 varnar Jesus oss för att sätta vår tillit till mammon, denna världens goda.
När vi tar del av Uppenbarelsebokens framställning av de kristnas öde i en mörk och hård värld ser vi en skarp kontrast mellan jakten efter pengar och ägodelar, som binder människor i mörker och slutligen hopplöshet, och det hopp som grundas i vissheten om att hans Ord står fast. Mörkrets makter använder sig av våld och hot, som konkretiseras i vilddjurets märke. Det bär frukt i ångest och förtvivlan och en dag kommer det att sluta i evig förtappelse för dem som präglats av detta mörker. Mot detta ser Johannes hur Gud tecknar sina utvalda med sigill och sätter en absolut gräns för de onda makterna, så att de som är försedda med detta sigill, korsets tecken, kan vara vissa om att lyckligt nå målet.
Den goda delen är att leva innesluten i denna trygghet. Mörkrets makter tar ibland till direkt förföljelse till livet, andra gånger använder de smygande förvillelser för att leda oss till en falsk förtröstan. En sådan förvillelse är attackerna på Guds ord och löften. I vår text är det mammon som Jesus varnar oss för, en bedräglig makt som är oerhört stark och farlig för oss i dag. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”
Motmedlet är att hämta kraft från Guds ord, som vi behöver rikligt i våra hus för att bevara vårt hopp och ge oss tålamod intill änden. Grunden för vårt hopp är det som Jesus har gjort för oss i vårt ställe. Vi behöver löftena och vi behöver förmaningarna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.”
