Inkommande söndag firar vi som bönsöndagen. Det är den femte söndagen efter påsk som har detta speciella tema. Att den infaller mot slutet av den glädjefyllda påsktiden vittnar om bönens plats i det kristna livet: bönen är ett svar på Guds nådeshandlande mot oss. För Jesu skull får vi komma fram inför Gud och kalla honom vår Far, som barn kommer till sina föräldrar. Vi får komma i Jesu namn, vilket uttrycker det fantastiska faktum att vi får räkna oss tillgodo allt vad han är och har gjort i vårt ställe.
Bönen upptar mycket utrymme i evangelierna. Jesus undervisade om bönen som svar på lärjungarnas önskan att han skulle lära dem be, så som Johannes Döparen lärde sina lärjungar be. Då lärde Jesus dem bönen Fader vår. Lukasevangeliet återger två liknelser där Jesus uppmanar till tålmodig bön (Luk 11 och 18). I sitt avskedstal (Joh 14-16) lär Jesus lärjungarna att be i hans namn, ”så att er glädje blir fullkomlig”.
Andra årgångens evangelium, som är en del av bergspredikan och finns i Matt 6:5–8, beskriver missbruk av bönen men ger också en stark uppfordran till bön. Texten ger oss anledning att i predikan lyfta fram de härliga löften som Gud gett oss om bönhörelse, men också att påminna om hur Anden ber för oss i vår svaghet och hur Jesus ber för oss i sin härlighet. Bönen är en underbar förmån för Guds barn.
