I morgon firar vi Alla helgons dag. Det är en dag som på det grövsta har utnyttjats av onda makter för att i stället för vördnad och gudsfruktan skapa skräck. Kvällen före Alla helgons dag (egentligen 31.10) har börjat kallas Halloween utifrån amerikanska traditioner, som härstammar från Irland och delvis Skottland. Ordet är en sammandragning av All Hallows Evening, Allhalloween och All Hallows Eve, även All Saints’ Eve (Wikipedia).
Men en kristen lägger inte ut ihåliga, skrämmande pumpor eller klär barnen till spöken. Vi vet från Bibeln vad ett helgon är. Det handlar inte om särskilt goda människor som bevisligen har gjort under, vilket den romersk-katolska kyrkan har som kriterier för att utnämna helgon, och det handlar inte heller om alla avlidna. Det handlar om människor som är döpta till och tror på Jesus Kristus som sin Frälsare och Herre. Kort sagt, det handlar om kristna.
När Den Helige Ande genom aposteln Paulus skriver till korintierna, som förebrås för många synder och svagheter, kallar han dem ”heliga som helgats i Kristus Jesus”. De är inga framstående människor. De bär rättfärdigheten från Gud som en mantel, som skyler över deras synder och gör att Gud betraktar dem som rena och fläckfria. Därför får varje kristen titulera sig helgon.
På Alla helgons dag vill vi tänka på dem som gått före oss till saligheten hos Jesus. Vi tackar dem för deras vittnesbörd som gjort att också vi får kallas saliga och heliga för Kristi skull.
Söndagen efter Alla helgons dag firar vi numera med temat De yttersta tingen. I dag ser vi allt tydligare hur Jesu ankomst är nära. Mörkret griper om sig allt mer, men som Guds helgon får vi räta på oss och se fram emot det ljus som stundar, det som i andligt avseende redan finns här och ger kraft att kämpa i världens mörker.
När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort att som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare (Hebr 12:1–2).
