Denna söndag firar vi Marie bebådelsedag, vars rätta dag är den 25 mars, men som infaller redan nu på grund av att påsken är tidig i år. Den tränger undan den femte söndagen i fastan, Passionssöndagen, som utgör inledningen till djupfastan. Marie bebådelsedag är en vit festdag som påminner om att Ordet blev kött. Den här dagen behandlar trosbekännelsens ord ”avlad av den Helige Ande”.
På grund av att den katolska kyrkan tagit in obibliska traditioner har dagens tema fått en förskjutning så att man börjat upphöja jungfru Maria i stället för att lovprisa Gud för hans stora makt och för att han har sett till sitt folk och kommit till oss som vår Frälsare. Det är det som Maria besjunger i sin lovsång som är vår evangelietext i år (Luk 1:46–55). Att alla folk ska prisa henne salig beror inte på hennes uppoffringar, utan på att Gud valt en svag, ung kvinna att vara ett redskap för hans underbara handlingar.
Maria lovprisar Gud som den Mäktige som har gjort stora ting med henne, liksom han har handlat med världens stora härskare, och för att han står fast vid sina löften till fäderna. Det är djupt tragiskt att många av denna tidens lärda män och kvinnor inte vill ödmjuka sig under en sådan allsmäktig Gud, utan förnekar jungfrufödelsen för att sådant inte brukar ske. Just i detta visar sig Marias tro som ett föredöme.
Ringhet är vad Gud har utvalt,
ringhet i ett mänskohjärta,
och vad är då tidens makter,
guldet som de har och vapnen?
Intet, intet, intet.
(Olov Hartman)
