Våren som var sen i år övergick plötsligt till den skönaste sommar för några dagar. Vi fylls av glädje över allt det underbara som Gud låter strömma över oss i naturen. Det som var dött spirar upp till nytt liv. Det är en härlig bild av hur Anden verkar nytt liv i människor som av naturen är döda och oförmögna att av sig själva söka hjälp från Herren.
Vi har firat minnet av hur Jesus avslutade sin förnedrings tillstånd och åter har tagit i bruk sin fulla gudomsmakt och härlighet. När han lämnade sina lärjungar lyfte han sina händer och välsignade dem. Dessa händer fortsätter att välsigna oss genom Den Helige Ande, som Jesus utlovade som sin Hjälpare och som vi nu väntar på och firar särskilt under följande helg, pingsthelgen.
I söndagens evangelietext, som är hämtad från Jesu avskedstal (Joh 17:18–23), ber Jesus för sina lärjungar och för alla dem som kommer att tro på honom genom deras ord. Han ber att vi ska vara fullkomligt förenade till ett, på samma sätt som Fadern och Sonen är ett. Lika lite som gräset och blommorna på marken kan skjuta upp utan Guds kraft, lika lite kan vi människor börja tro utan Andens nyfödande verk genom Ordet och sakramenten, och lika lite kan vi nå enhet och gemenskap utom genom Honom.
Vi lever ännu en vecka i påsktiden och jublar över Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Låt Hans uppståndelse, som naturen nu lovsjunger, bli kraft och inspiration för vårt liv till välsignelse för de människor som vi har nära oss och för de tjänster han kallar oss till. Om en sådan kraft ber Paulus i söndagens episteltext (Ef 1:16–23):
Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.
