Den fjortonde söndagen efter Trefaldighet har temat Tacksamhet. Vi firar därför Tacksägelsedagen på söndag. Vi använder den liturgiska festserien och har vit färg.

Vad tackar vi för? Trots att många har drabbats av svår torka i sommar går tröskorna på åkrarna och samlar in den säd som Gud låtit växa. Vi är många som kunnat samla bär och frukter i stor mängd i våra trädgårdar. Visst är det en stor orsak till tacksamhet: ”Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda, växten han givit och jorden har burit sin gröda.” Ändå är det inte de jordiska välsignelserna som ska vara i främsta rummet.

Vi får en antydan om den verkligt stora orsaken till tacksamhet från lovsångerna i Uppenbarelseboken. I kap 5 berättas hur de fyra varelserna och de tjugofyra äldste sjöng en ny sång. Sången ljuder också i kap 7 då den stora skaran som ingen kunde räkna deltog i sången. I kap 14 sägs att ingen kunde lära sig den sången utom de utvalda som är friköpta från jorden. Den sången prisade Gud, ingenting fanns av tack för något jordiskt gott eller antydan till mänsklig berömmelse. Allt var en lovsång till Gud för hans makt och härlighet. Den gamla sången som vi sjunger av födsel och ohejdad vana är präglad av vår synd: klagan, självberöm och ärelystnad.

Episteltexten från 2 Kor 9:8–15 inleds med ord som är så fyllda av en förunderlig nåd att man baxnar: ”Gud har makt att ge er all nåd i överflöd, så att ni alltid och i allt har nog av allt och kan ge i överflöd till varje gott verk.” Räkna hur många ord som talar om allt och överflöd! Sju gånger framhåller Paulus vilken nåd Guds makt ger. Den grundar sig på Guds gärning i Jesus Kristus (2 Kor 8:9): ”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.”

Där finns den orsak till tacksamhet som drev makedonierna att vädja om förmånen att få ge sin gåva till insamlingen för de fattiga i Jerusalem. De hade lärt känna Honom som friköpt dem från synd, död och helvete. Vi har samma orsak till tacksamhet. Ser vi den? Syns den i överflöd till allt gott verk?

Lär mig tacka, lär mig lova –
ack, det går så uselt än!
Men det blir väl annorlunda
där hos dig i himmelen,
när jag fri från allt elände
som här nere trycker mig
får med änglar och med helgon
där för evigt lova dig!
(Lina Sandell)