Vi har i vår församling infört traditionen att likt många andra lutherska kyrkor fira reformationen den sista söndagen i oktober. Den gamla handbokens tema för den 21:a söndagen efter Trefaldighet är Trons fäste, och inkommande söndag skulle därför ha firats som reformationsdag. I stället har vi nu knutit temat Enheten i Kristus till den här söndagen. Särskilt i år när vi använder den tredje årgången påminner texterna ändå rätt mycket om det ursprungliga temat.
I vår psalmbok nr 167 upplever författarna S J Stone och O Hartman förundran inför frågan om Kyrkans enhet:
Med undran och med löje
ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder
och nekar sig Guds frid.
Många är de som sökt en lösning på den här anstöten med att försöka skapa en konstgjord enhet som blundar för olika tro och lära. Men de har glömt att grunden för enheten är Kristus och allt det som han har utverkat för oss då han dog för oss ogudaktiga. Det är bara där enhetens grund finns. Möter vi andra människor som funnit sin frid i Jesus blir gemenskap i denna tro en naturlig följd.
Samtidigt får vi minnas att den frid som Jesus ger inte är någon jordisk, yttre fred. Det är i stället så att Jesus har utlovat söndring där evangeliet blir en dyrbar sanning. För sanningen står inte oemotsagd av lögn och falsk lära, som är den egentliga orsaken till söndringen mellan synliga samfund. Det är också djävulens intriger som gör att maktsträvan ofta kommer in i bilden, som nyss skedde så påtagligt i den rysk-ortodoxa kyrkan.
Men också där tron medfört yttre ofrid har vi förvissningen om att friden med Gud är väl grundad. Där finner vi den verkliga enheten och gemenskapen.
Hur ljuvligt, o Jesus, att medan vi går
förspridda här ute i världen
få äga i Anden gemenskap ändå
och inbördes sällskap på färden
med alla som vandrar till Sion!
(Lina Sandell)
