I vår kyrkliga tradition står Johannes Döparen i förgrunden på tredje söndagen i advent. Dagen bär rubriken Herrens vägröjare. Johannes Döparen är rösten som ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom!
Men en dag tystnade denna profetiska röst. Han hade själv sagt om Jesus (Joh 3:30), som hade börjat samla lärjungar omkring sig, rentav flera än Johannes: Han måste bli större och jag mindre. För en profet, som Jesus själv beskriver som ännu mer än en profet, måste det mänskligt sett ha känts förödmjukande att bli degraderad på det sättet, särskilt som han hade hamnat i fängelse för att han vågat vara frispråkig och dömt landsfursten för hans öppna synd. Djupt nere i fängelsehålan brottas Johannes med anfäktelser. Då han får besök av sina lärjungar, som troligen är uppgivna och förtvivlade, ger han dem ett uppdrag: fråga Jesus om han är den som skulle komma.
Tvivlade Johannes verkligen? Kanske det bara handlade om pedagogik. Han behövde få sina lärjungar övertygade om att Jesus var den rätte Mästaren, att han var Messias som de skulle följa. Den åsikten hyste Martin Luther. Han menar att Johannes inte tvivlade för egen del, han som hade blivit så rikt benådad med Guds uppenbarelse.
Evangelietexten för söndag (Matt 11:2–10) har ett klart huvudbudskap: Jesus är den utlovade Messias, som nu hade kommit för att frälsa världen, ”den som skulle komma”. Det vittnar hans gärningar om, som alla profeterna hade förutsagt. Jesus anknyter i sitt svar till Johannes lärjungar till flera ställen hos Jesaja. Han bekräftar profetens utsagor, och intygar att de gäller honom. Tvivla inte längre!
Sedan ger Jesus tre vittnesbörd om Johannes. Han kollade inte hur vinden blåste utan framförde det ord han hade fått av Gud, även om det skulle kosta honom livet. Han sökte inte människors ära och de förnäma platserna i samhället. Han var budbäraren som Gud hade sänt för bereda vägen för Jesus.
Låt Johannes Döparen bli ett exempel för oss: Jesus ska växa till och vi förminskas.
Kristus kommer, Davids son.
Vi ditt namn upphöjer,
tills en gång inför din tron
vi oss ödmjukt böjer.
(Sven Larson)
