Den sjätte söndagen efter påsk har temat Den utlovade Hjälparen. Vi har firat Kristi himmelsfärd till minne av att Jesus har fullbordat sin upphöjelse och nu återtagit den fulla härligheten hos sin Far och utövar hans allmakt till vårt bästa. Han lämnade sina lärjungar medan han välsignade dem. Och innan han lämnade dem hade han lovat att sända dem en annan Hjälpare. Nu, under de tio dagarna fram till pingst, ser vi fram emot den märkliga dag när denne Hjälpare kom till de sina på ett yttre, synligt sätt och förmedlade en kraft som förvandlade Jerusalem, och som efter hand också skulle förvandla världen genom lärjungarnas vittnesbörd, ”intill jordens yttersta gräns”.
Bakom ordet Hjälpare finns ett grekiskt ord som också brukar förekomma i svensk skrivning: Paraklet (parakletos). Det står för en som är tillkallad för att understöda, assistera, alltså fungera som en talesman eller förespråkare. Vi kan tänka på en försvarsadvokat vid en rättegång. Jesus hade för sina lärjungar fungerat som en talesman och hjälpare och också när han farit upp till himlen är han vår förespråkare inför sin Far. Men han är inte längre med oss synligt, och ändå har han lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Han är med oss via en annan Hjälpare, som Fadern sänder i hans namn: Den Helige Ande. Hans största uppgift är att lära och påminna om allt vad Jesus har sagt.
Till evangelietexten för kommande söndag, som likt de senaste söndagarna är hämtad från Jesu avskedstal (Joh 15:26–16:4), hör ett avsnitt där Jesus allvarligt talar om lärjungaskapets följder. Samtidigt som lärjungarna efter hans himmelsfärd, och särskilt efter pingstdagen, var fyllda av en jublande, innerlig glädje (Luk 24:52; Apg 2:41) hade de blivit påminda om att svåra tider skulle komma: de skulle bli uteslutna ur synagogorna och den som dödar dem skulle tro att han tjänar Gud. Det dröjde inte heller länge efter pingsten förrän det blev så.
Trots att översteprästerna och Stora rådet förbjöd apostlarna att tala i Jesu namn och förkunna hans uppståndelse kunde de inte hålla tyst. Deras svar var (Apg 4:19–20): Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört. Och de framhöll den regel som sedan dess varit en kristens rättesnöre i mötet med en ogudaktig överhet (Apg 5:29): Man måste lyda Gud mer än människor.
I vår tid ser vi hur Jesu fiender strävar efter de kristnas blod i tron att de skaffar sig salighet och meriter inför Gud, precis som Jesus sade. Förra året mördades över 6 000 kristna i Nigeria. För en tid sedan drabbades kristna på Sri Lanka av ett antal terrordåd som hade som avsikt att komma åt de kristna. På många andra håll i världen ser vi samma hat. Men på samma sätt som under den första kristna tiden utgör martyrernas blod utsäde för tron på Jesus, världens Frälsare. Den verkliga friden finns inte i denna värld, utan den finns hos Jesus. Denna förtröstan ger oss Gud genom sitt Ord, som den andre Talesmannen för in i hjärtat när och var det behagar Gud.
Jesus sade till sina lärjungar: Också ni ska vittna. Det ordet gäller också dig och mig!
Så hör oss nu och nådigt giv
vad vi tillsammans beder:
Giv oss din Andes kraft och liv
som tröstar oss och gläder!
Nu Hjälparen du till oss sänd,
och livets ljus i oss upptänd,
att vi med fröjd dig lovar!
(F G Hedberg)
