De två vägarna, det som också kallas den dubbla utgången, illustreras på ett dramatiskt sätt i Jesu liknelse om fariseen och tullindrivaren i templet. Han gick hem rättfärdig, inte den andre (Luk 18:14). Det var syndaren, han som slog sig för sitt bröst och bad om Guds förlåtelse, som gick hem rättfärdig. Den som skröt med vad han själv hade åstadkommit gjorde det inte.
Söndagens tema är Självprövning. Syftet är att vi ska komma fram till samma insikt som tullindrivaren: att vi är syndare och helt beroende av Guds nåd i Jesus Kristus. Den som upphöjer sig, så som fariseen gjorde, ska bli förödmjukad, säger Jesus. Till det yttre verkade det som om fariseen var upphöjd över andra människor. Han var stolt över det. Men inför Gud saknade han meriter. Det som han berömde sig av räckte inte. Han var inte rättfärdig och skulle så bli dömd att visas ut ur Guds rike.
Tullindrivaren hade ingenting att berömma sig av. Visserligen var han troligen rik i jordiskt avseende. Den rikedomen hade han skaffat sig på ett orättfärdigt sätt. Men han bad om förlåtelse, och den förlåtelsen förvägrades honom inte. Han var rättfärdig, säger Jesus. Lite senare ser vi av berättelsen om Sackeus vad förlåtelsen får för effekt: syndaren vill gottgöra det han brutit. Jesus sammanfattar: Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat (Luk 19:10).
Den här liknelsen är synnerligen tydlig. Den undervisar glasklart om vägen till himlen. Den vägen går inte genom egna meriter utan genom Jesu Kristi kors. Det var han som skaffade oss den rättfärdighet som gäller inför Gud. Och den ges åt syndare som omvänder sig och vänder sig till Jesus.
O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig!
(O Kolmodin, fi-sv psalmbok 352)
