När mörkret tätnar i våra nordiska länder går våra tankar mot himlen. I morgon firar vi Alla helgons dag, då vi minns våra bortgångna kära. På söndagen efter allhelgona har vi i vår bibelkalender numera temat De yttersta tingen. De händelser som Jesus förutsäger innan han kommer tillbaka kan kännas skrämmande. Så är det också med den helg som världen har hittat på för dessa dagar med alla möjliga skrämselsaker.
Men Jesus säger (Matt 24:6): Se till att ni inte blir skrämda. Att den yttersta tiden är ond vet vi av Bibelns ord. Den ger oss tydliga beskrivningar av vår tid både i det som sker i naturen och i avfall och kärlekslöshet. Jesus talar om förödelsens styggelse så som profeten Daniel beskriver den. Men han påpekar att det inte ska skrämma oss. För vi vet att när det här sker är vår befrielse nära. Vi vet att Jesus snart ska komma för att hämta de sina till sin himmelska härlighet.
Allhelgonadagens episteltext från Upp 7 berättar om hur Johannes fick se en stor skara som ingen kunde räkna, från alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och sjöng lovsånger till Gud och Lammet. De hade kommit ur den stora nöden, och de hade fått vita kläder tack vare Lammets blod. Därför finns det ingen hänvisning till deras egna smutsiga kläder. De sjunger inte om sina egna ansträngningar. De har inga meriter att visa upp. Deras synd är borttvättad. Deras enda meriter är det som Lammet gjort, han som gett sitt liv för dem och klätt dem i de vita kläderna.
Helgon är inte alla som dött. Helgon är inte de som gjort allt rätt. Helgon är inte de som lovprisas av världen. Helgon är syndare som har klätts i de vita kläder som Lammet gjort rena i sitt blod och som behöver de kläderna för att täcka över sin egen synd.
För dessa helgon är framtiden ljus. Redan här på jorden, mitt i alla bedrövelser och smärtor, kanske förföljelser och martyrium för Jesusnamnets skull, finns tryggheten med. Jesus är med oss i sitt Ord och ger oss tröst och hopp. Hans kraft uppväger all vår svaghet. Äran tillhör Gud och Lammet!
Rentvagen i hans blod skall jag då skina
i hans rättfärdighet som solens glans.
Ty också mig han tagit bland de sina
av idel nåd att evigt vara hans!
(O A Ottander/F G Hedberg, SH 521)
